Vem leder er till Altaret?

Den internationella katolska kyrkan ansåg att äktenskapet var ett sakrament av Gud instiftat och i princip oupplösligt. De ville i Sverige ersätta det germanska giftermålet som reglerades i landskapslagarna med sina på den kanoniska rätten grundade regler.

Konsensusförklaringen var enligt kanonisk rätt nödvändigt för ett sant äktenskap.

Sara 120707: Du har uppfattat korrekt.

Dock ska vi komma ihåg att kyrkan inte hade något emot att bruden överlämnades till brudgummen innan vigseln förrättades. Kort kan vi säga att pga att våra landsskapslagar i giftermålsbalken reglerade giftomannens rätt att ge bort bruden så var det uteslutet att vigselritualen skulle ta upp sedvänjan. Det var en motsättning mellan borgerlig och kyrklig rätt.

Jag letar upp något gammalt inlägg om Salisburyliturgin som visar på bruket av brudöverlämning i Storbritannien och USA.

Letar kanske upp mina gamla inlägg om kyrkans hyckleri om konsensusförklaringen också.

Kanske också ska upplysa om att kyrkan ville ta över inte bara vigseln utan alla äktenskapsmål skulle läggas under kyrkans domvärjo. Äktensskapsbrott, upplösning av trolovning/äktenskap och det jag finner intressantast - kyrkan ville ta över sängledningen! En präst skulle alltså vara närvarande och välsigna brud och brudgum vid det gemensamma sänggåendet .

 

Lite om vigselritualens framtagande i Storbritannien:

 

År 1085 lät den engelske biskopen Osmund sammanställa de liturgiska bruk som gällde i biskopsdömet Salisbury. Denna sk Salisburyliturgi (= Sarumliturgin) spreds över hela England och hade inflytande på dess ritual långt in i nya tiden och kom att påverka vigselformulären i Skottland, på Irland och i Amerika.

I ett av Salisburyliturgins äldsta ritual, Sarumritualet (handskriftsversion), åskådliggörs övergången från äldre germanska seder till de av kyrkan tillämpade. Den person som det tillkom att ge bort bruden fattade henne vid handen och överlämnade henne till brudgummen med orden: ”jag giver henne åt dig i Herrens namn”. Om man bortser från det religiösa inslaget kan man knappast komma närmare Upplandslagens ord: ”Jag giver dig min dotter”.

Vilken makt traditionen och åldriga riter har belyses av att ritualet för den katolska kyrkan i Storbritannien och på Irland, tryckt så sent som 1891, ordagrant upptar Sarumliturgins medeltida föreskrifter för hur bruden skulle överlämnas till brudgummen av hennes far eller fränder. Prästen nämnes inte.

Hur det gick till när bruden överlämnades till brudgummen beskrivs mer detaljerat i bl a Manuale Eboracense från år 1509. Akten inleddes med att prästen uppmanade mannen att med sin högra hand fatta brudens högra. Konsensusförklaringen följde på det. Det nya som kommit till i detta ritual är att prästen vände sig till församlingen och frågade: ”Vem giver mig denna kvinna?”. Fadern fattade kvinnans hand och överlämnade henne till prästen. Brudgummen uttalade därefter omedelbart orden: ”Jag tager dig till min äkta hustru…”

Den första evangeliska handboken i England, The Book of Common Prayer, som vann laga kraft år 1549, grundar sig också på den medeltida liturgin och är till största delen endast en översättning av de katolska ritualen. I England försvann akten framför kyrkodörren genom reformationen och ceremonin i dess helhet förlades till kyrkorummet. Så långt nådde utvecklingen i Sverige först genom 1614 års handbok.

Att bruket att bruden direkt eller genom prästen skulle givas till brudgummen inte togs upp i de svenska lutherska vigselformulären ligger i motsättningen mellan borgerlig och kyrklig rätt. Enligt landskapslagens giftermålsbalk var det fortfarande giftomannen som gav bort bruden. Så länge den ordningen inte utmönstrats ur landskapslagarna/stadslagen var det uteslutet att vigselritualen skulle ta upp sedvänjan.

 

Så tack vare våra landsskapslagar och att allmogen in i det längsta kämpade för att behålla de fäderneärvda sederna går vi idag in med vår blivande uppför altargången. Att den maktmedvetna katolska medeltidskyrkan inte skulle lämna de hedniska rättssederna orörda är självklart. Härav följde en spänning mellan världslig och kyrklig rätt som kom att sätta sin prägel på utvecklingen århundraden framåt.

Fly by night:

Du som verkar ha koll på det historiska.

När gick vi ifrån brudöverlämningen i Sverige?

Då menar jag den överlämning som skedde på kyrktrappen.

Jag tycker det är fint vilket som, om man känner att man har en varm och väldigt nära relation med sin far och kanske inte har varit tillsammans så länge med killen kanske man kan vilja bli överlämnad. För min del skulle det kännas konstigt bara. Har inte haft så bra kontakt med honom men varit ihop med killen i 15 år, vi har barn också så att bli överlämnad skulle bli skumt. Däremot tror jag att jag kan gå ensam mot honom om han vill stå framme och vänta på mig, vi gifter oss på en strand. Tror det kan bli ganska fint. Ska nog låta barnen gå först, "blombladskastaren" och "ringbäraren" och sen brudnäbben och sen kommer jag. Vad tror ni om det? Skulle det kunna se fint ut?

 

Omvandlingsprocessen på äktenskapsrättens område medförde visserligen att det gamla fasta systemet vittrade sönder men denna förändring skedde i vårt land först långsamt och dröjande. Detta sönderfall nådde sin slutliga fullbordan genom 1734 års lag då vigseln föregången av lysning också av den världsliga rätten erkändes som den lagliga formen för ingående av ett äktenskap.

Enligt landslagens giftermålsbalk - i princip gällanded tills 1734 års lag trädde i kraft - var det fortfarande giftomannen som gav bort bruden under uttalande av Upplandslagens till sitt ursprung hedniska giftermålsformel.

Vi ska komma ihåg att den kyrkliga vigseln under kristendomens intrång spelade en undanskymd roll. Den var länge knappast annat än ett tämligen betydelselöst appendix till från hedenhös nedärvda sedvänjor.

De källor jag har tillgängliga i stunden anger inte när vi slutade med en akt på kyrktrappen. Sägas kan att Sverige var stort och ritualen skildes sig åt över landet och över tid. Informationshastigheten var en aning långsammare på den tiden...

Den brud som väljer att överlämnas av sin pappa med motivering att de har en sådan bra relation samtidigt för sin omgivning talar om (genom sin handling och sin motivering) vilken kass relation jag har till min mamma. Det kan jag tycka är mindre lämpligt att göra. En vigsel är inte platsen för det.

Hittade en uppgift om att i mitten på 1600-talet flyttades hela ceremonin in i kyrkorummet.

 

Sedan så får vi ju skilja på ceremonin i kyrkans lokaler och den rättsliga verkan.

Vad synd att inte dina svärföräldrar ger sin välsignelse till bröllopet genom att den blivande makes mor leder honom fram till altaret!

Vi fotograferades innan vigsel så min blivande såg mig första gången i portvalvet till Hovdala slott i Hässleholm. Det var bara han och jag (fotografen hade inte kommit), ingen publik, bara vi två. Det var fantastiskt. Och sedan fick vi en härlig stund under själva fotograferingen också. Så skönt att vara bara vi två innan vi sedan åkte till kyrkan. Ögonblicket innan porten till kyrkan slogs upp och vi skulle gå in glömmer jag aldrig. Vi höll varandra hårt i handen och såg varandra i ögonen. Just innan vi skulle gå tryckte han till min hand lite extra

Att traditionen i Svenska kyrkan har varit att man går in tillsammans hänger inte samman med något "jämställdhetsarbete" utan tron att man ska symbolisera att man ingår äktenskap som fri människa, då ofrias löften inte är tillräkneliga. Förenklat, man kan inte stå till svars för löften man ger som ofri.

Det kan väl ur kristen-teologisk synvinkel hävdas att det är lite suspekt om den ena parten kan uppfattas som omyndig i en akt som skall tänkas äga rum inför Guds ansikte och symbolisera förhållandet till Gud. Om ens en symbolisk "förmyndare" till kvinnan uppträder i denna situation tycks det kanske implicera att kvinnan inte är fullt ansvarig ens inför Guds ansikte och att hon alltså inte heller kan stå till svars på domens dag.