Här får du fråga precis vad du vill!
Tror vi alla har frågor som vi vill fråga men som kanske inte alla av oss vågar/vill/kan med att fråga. Men här inne är det helt ok! Förhoppningsvis har någon svaret på just din fråga!
-
-
Svar på tråden Här får du fråga precis vad du vill!
-
Ännu värre tycker jag är om mamman visade totalt ointresse för sitt barn och som du säger "pratade över huvudet på det". Att som barn idag växa upp och känna att man är mindre viktig än mammas/pappas telefon måste ju vara dödsstöten för självkänslan.Anonym (upprörande?) skrev 2013-10-07 16:25:46 följande:det är väl inte direkt en fråga men var och åt lunch idag och blev ganska upprörd, nu har jag inga barn själv så ska inte tycka och tänka för mycket, men brevid oss satt en mamma och ett barn, båda två var överviktiga, uppskattar barnets ålder till lite drygt 4 år, mamman sitter och pratar i telefon hela tiden och jag hör att hon nämner barnet och sitter och pratar över huvudet på det, sedan går hon iväg och lämnar barnet utan uppsikt för att hämta mer läsk,
men det som jag blev så sur på var det hon gav barnet, barnet åt pasta och köttbullar och till detta hade barnet lingon, brunsås och ketchup i generösa mängder, och barnet drack läsk till samt fick en muffins med glasyr efter maten...Seriöst? är det bara jag som blir upprörd när barnet får äta så dåligt och övervikten visar ju på att det är ett vanligt problem i den familjen, okej jag är jättefördosfull men tänker på hur grymt jobbigt det måste vara för en 4 åring att vara tjock och om det desutom följer med upp i åldern sedan...hur vanligt är det att en 4 åring är så kraftigt överviktigt utan föräldrars påverkan... -
Det är mest en skev bild vi får av media. Speciellt amerikansk sådan. Man vill normalisera homosexualitet, och det är lättare att göra om det finns en uppdelning av manligt och kvinnligt. Det blir inte lika främmande.Josiie100401 skrev 2013-10-04 16:27:11 följande:Jag har alltid undrat en sak... och nu vill jag inte att folk undrar hur jag är funtad utan jag är faktiskt väldigt seriös i min fråga och undrat över det ganska länge och det är inget illa menat i min fråga! hur kommer det sig att i ett homusexuellt förhållande så ät det alltid vääääääldigt tydligt vem som är "mannen och kvinnan"? Alltså i ett lesbiskt par så är det alltid en som ser väldigt manlig ut. Hur kommer det sig? Är det så att det ligger i våra gener att vi som kvinnor söker manligheten och tvärtom? Och är man inte mer bisexuell när kvinnan man är tillsammans med mer ser ut som en man? Någon som förstår hur jag tänker alls?
Det finns såklart par som ser ut så, men det handlar bara om preferenser som Chicita sa.
Jag är själv bisexuell, men mina preferenser skiljer sig starkt när det gäller män och kvinnor. Jag vill ha maskulina män och feminina kvinnor. Och jag själv är nästan oförskämt feminim, så hade jag träffat en kvinna istället för min man så kan jag lova att vi hade skiljt oss starkt ifrån normen du talar om.
Jag umgås ju också med många HBT-personer, och det är ytterst få som har en tydlig updelning. Det finns manliga par där båda parter är feminina, och det finns de som båda är maskulina. Och likadant bland de lesbiska par jag känner. Och sen finns det ett fåtal där ena parten är maskulin och den andra feminim, men det är snarare undantag än regel.
Och att man skulle vara bisexuell för att man dras till maskulina kvinnor eller feminina män är en underlig tanke. Oavsett om man är maskulin eller feminim i klädval, frisyr och beteende så har man ju fortfarande könens attribut rent kroppsligt. Och det är vad som är avgörande i långa loppet.
Hoppas du fick ett bra svar på din undran :) -
Anonym (upprörande?) skrev 2013-10-07 16:25:46 följande:det är väl inte direkt en fråga men var och åt lunch idag och blev ganska upprörd, nu har jag inga barn själv så ska inte tycka och tänka för mycket, men brevid oss satt en mamma och ett barn, båda två var överviktiga, uppskattar barnets ålder till lite drygt 4 år, mamman sitter och pratar i telefon hela tiden och jag hör att hon nämner barnet och sitter och pratar över huvudet på det, sedan går hon iväg och lämnar barnet utan uppsikt för att hämta mer läsk,
men det som jag blev så sur på var det hon gav barnet, barnet åt pasta och köttbullar och till detta hade barnet lingon, brunsås och ketchup i generösa mängder, och barnet drack läsk till samt fick en muffins med glasyr efter maten...Seriöst? är det bara jag som blir upprörd när barnet får äta så dåligt och övervikten visar ju på att det är ett vanligt problem i den familjen, okej jag är jättefördosfull men tänker på hur grymt jobbigt det måste vara för en 4 åring att vara tjock och om det desutom följer med upp i åldern sedan...hur vanligt är det att en 4 åring är så kraftigt överviktigt utan föräldrars påverkan...Jag brukar tänka så här, man vet aldrig hur de äter i vanliga fall. Kanske har de varit på sjukhuset eller ngt annat och barnet fick välja precis vad hon ville just denna dagen.
Kanske mamman har haft det riktigt skit, med en våldam kille, dåligt med pengar ellervad osm helst osm bidrar till situationen.
Sen tycker inte jag att det är direkt farligt att llämna en fyraåring utan uppsikt 2 minuter för att hämta en läsk/dryck, det ser jag jämt i restaurangen på IKEA.
Sen kan ju övervikten absolut bero på att de äter fel och för mycket, men man får försöka att inte vara fördomsfull, utan se det för vad det är.
Dock blir jag också upprörd när små barn dricker läsk! Usch! Så ond är jag.
Men förstår precis vad du menar.
-
Därför att vi är inpräntande med rätt snäva bilder om hur män och kvinnor överlag ska se ut och bete sig. Redan som små barn präglas vi av vad som ska ingå i flickrollen resp. pojkrollen och för att förstå världen utanför den heteronormativa är det inte konstigt att man försöker översätta sina preferenser på par som inte är hetero. Långt hår och klänning = flickiga flickan, kort hår och brallor = mannen i relationen.Josiie100401 skrev 2013-10-04 16:27:11 följande:Jag har alltid undrat en sak... och nu vill jag inte att folk undrar hur jag är funtad utan jag är faktiskt väldigt seriös i min fråga och undrat över det ganska länge och det är inget illa menat i min fråga! hur kommer det sig att i ett homusexuellt förhållande så ät det alltid vääääääldigt tydligt vem som är "mannen och kvinnan"?
Inpräntningen kommer tidigt, som när jag skulle köpa vinteroverall till min pojke när han var bebis - ska det vara en pojk- eller flickoverall? Alltså helt seriöst, hur ser en pojkoverall ut - kommer den med snopp...?
-
Haha... ja precisAllis skrev 2013-10-10 23:05:35 följande:Alltså helt seriöst, hur ser en pojkoverall ut - kommer den med snopp...?
Brorsdottern handlar lika gärna på killavdelningen som på tjejavdelningen. Hon skyr rosa, fluff och volanger som pesten. Eller tja rosa funkar om det inte samtidigt är gullegulligt. Utan gärna typ camouflagemönstrat eller liknande...
När hon valde tyg i tygaffären så blev det ett med bilar och maskiner på (hon är ca 9 år)
Mormor är förtvivlad och försöker förjäves "omvända" henne. Och hon blir sur på mig när jag köper eller syr kläder som brorsdottern tycker om och vill använda och menar att jag hjärntvättar henne (när jag låter henne välja själv
)
Så ja det där med tjejkläder och killkläder - speciellt i låga åldrar när dom är lika kroppsmässigt...
Tja det ger jag inte mycket för
-
Visst är det helt sanslöst. En helt sjuuuuuuuk grej är att det efter bebisåldern börjar skilja sig markant åt i storlekarna också. Flickavdelningens kläder är tajtare och kortare och färgmässigt är det ju så trist att man kan smälla av om man inte går på Polarn & Pyret.
Jag gav upp efter bebisperioden och började sy. Nu går han i trean och kör fortfarande hemsytt. När han själv bestämmer ska det vara rymligt, lekvänligt och glada färger och tja, var hittar man det annars liksom. Hans brallor har blivit ett begrepp i kompiskretsen så numer är de ett litet kluster som kutar runt i "Elliotbyxor" hahaha. -
Jag syr bara till familjen än så länge. Brorsan har fått massa frågor om jag inte kan sy åt andras barn också. Men han har konsekvent sagt att jag inte har tid (för det har jag inte).
Nu var det någon som så gäääärna ville. Så han frågade väl mig i alla fall då.
Eftersom jag ville visa att det inte "bara" är att slänga ihop något med det magiska trollspöet som kallas symaskin så sa jag att jag vill att dom köper tyget, tvättar det, stryker det och ser till att det kommer till mig. Sen vill jag ha 100:- i timmen för sy-tiden och dom får räkna med minst 1 timme för ett par pösjeans med fickor och dekorsömmar...
Sen har det blivit tyst på fråge-fronten
-
För att ingen annan kommer att tänka på dig först. Så det enda sättet att få någon att göra det är att göra det själv.20140222 skrev 2013-10-04 21:40:54 följande:Varför tänker många människor på sig själv först? (Säger ej att alla gör det).
Nej, jag kan egentligen inte svara på varför det är så. Tycker själv att samhället är ganska egosistiskt och att det runt om mig vimlar av folk som bara tänker på sig själva. Bor i och för sig i Stockholm, vilket kan vara en bidragande orsak. Folk som inte ger plats åt andra på tunnelbanan, som inte bemödar andra med en blick eller ett tack, som stannar precis när de klivit av rulltrappan, som inte håller hissar etc. är ju vardagsmat här.
Och det värsta är att man blir likadan själv. För om ingen annan säger tack, varför ska då jag göra det? Det är ett gift som är svårt att kämpa emot utan att känna en trötthet och uppgivenhet.
Men jag tror också att man ibland MÅSTE tänka på sig själv och sin egen lycka. För det är det enda sättet att hjälpa sig själv till att må bra. Och nu menar jag inte ang. små artighetsgrejer som de jag räknat upp ovan, sånt är bara oförskämt. Utan om stora grejer som relationer till andra och kompromisser i hur man vill leva sitt liv.
Det kostar mig ingenting att hålla upp dörren för den som kommer bakom på gymet, men det kostar mig jäkligt mycket att säga att jag kan tänka mig att flytta till en specifik del av landet för min partners skull när jag inte alls vill det och kommer att vantrivas. Och i sådana beslut måste man stå upp för sig själv och vara egoistisk, annars kommer man till slut ha kompromissat bort sin person. -
nu vet jag ju inte hur ni har det i ert förhållande. men hur gör ni om er sambo inte hjälper till i hemmet? med hushåll och så tänkte jag..
-
Det här har jag alltid tyckt varit svårt. Att sätta mig själv först. Jag har tre yngre syskon som betytt mer än allt annat för mig i världen. De har alltid gått före mig, jag har hjälpt dem genom allt. Att sedan släppa det när man blir vuxen och låta sig själv ta lika mycket plats i ett förhållande som den andra parten, det gör att man lätt blir överkörd.Alyllyra skrev 2013-10-11 11:01:51 följande:För att ingen annan kommer att tänka på dig först. Så det enda sättet att få någon att göra det är att göra det själv.
Och i sådana beslut måste man stå upp för sig själv och vara egoistisk, annars kommer man till slut ha kompromissat bort sin person.
"Att kompromissa bort sin person" är så jäkla sant. Det är nog lättare för en tjej att göra det, i ett förhållande och i livet, eftersom pojkar ges mer utrymme redan i skolan och på dagis. Jag har jobbat inom skolan, och även om man går in med ett genustänk så reagerar man utifrån de mönster man känner igen. "Grabbar, sätt er ner, sluta springa, skrik inte", "Tjejer, ni kan sätta er och måla här borta, så får pojkarna bygga med lego där borta".
Och när man kommer hem på kvällen inser man vad man gjort och skäms lite, men då är det för sent. -
Jag tror nog att en viktig sak är att båda förstår att den ena inte bara "hjälper till", utan att hushållet är bådas, gemensamma ansvar alltid. Förklara för din sambo att du vägrar bo med en bortskämd unge och kräver att bo med en riktig partner ;)filibustern skrev 2013-10-11 11:28:16 följande:nu vet jag ju inte hur ni har det i ert förhållande. men hur gör ni om er sambo inte hjälper till i hemmet? med hushåll och så tänkte jag..
Min relation jag har nu är nog den första relation som jag haft där jag inte gnällt och tjatat ;). Jag tror att det beror på att min sambo bott själv några år innan vi flyttade ihop och att han är lite lagom pedant. Han ligger på soffan/sitter vid datorn max en timme på kvällen när det inte finns något annat att fixa med
Båda tar vi de ansvarsområdena som vi gillar bäst, och att ingen av oss "ligger på soffan" medans den andre sliter. Ex. så städar, sköter djur. diskar och tvättar jag medans mannen röjer i skogen, klipper gräset, eldar, sköter maskinerna och slår hö m.m.. Jag har inget emot att diska eller sköta djuren när jag vet att han samtidigt fixar i trädgården (han är så duktig, vår trädgård ser alltid ut som en välskött park). När det är större arbeten ex. ved eller måla om stallet så hjälps vi åt :)
Jag tror att problemet kommer när man själv känner sig som en gnällig hushållerska samtidigt som sambon bor i soffan. Jag har haft sådana relationer tidigare och jag har aldrig lyckats lösa problemet. Jag sliter gärna med hemmet om jag vet att min sambo sliter lika mycket. -
ja det är väl det som är problemet.. han bodde hos sin mamma tills han var... 22? sen kom jag med in i bilden ganska snart efter det. han sitter framför datorn typ.. 7 timmar/dag skulle jag tro.. han hjälper till om jag ber honom, men han kan inte liksom se själv vad som behövs göras. t.ex idag så sa jag att det luktar lite i köket (var ganska stökigt) och han sa att ja det gjorde det. då kan ju jag tycka att han faktiskt kunde ha städat lite t.ex när jag var och handla? men det kopplar inte riktigt för honom faktiskt. det är som att han saknar den analytiska förmågan när det kommer till städning.jeanettejohansson skrev 2013-10-11 12:08:26 följande:Jag tror nog att en viktig sak är att båda förstår att den ena inte bara "hjälper till", utan att hushållet är bådas, gemensamma ansvar alltid. Förklara för din sambo att du vägrar bo med en bortskämd unge och kräver att bo med en riktig partner ;)
Min relation jag har nu är nog den första relation som jag haft där jag inte gnällt och tjatat ;). Jag tror att det beror på att min sambo bott själv några år innan vi flyttade ihop och att han är lite lagom pedant. Han ligger på soffan/sitter vid datorn max en timme på kvällen när det inte finns något annat att fixa med
Båda tar vi de ansvarsområdena som vi gillar bäst, och att ingen av oss "ligger på soffan" medans den andre sliter. Ex. så städar, sköter djur. diskar och tvättar jag medans mannen röjer i skogen, klipper gräset, eldar, sköter maskinerna och slår hö m.m.. Jag har inget emot att diska eller sköta djuren när jag vet att han samtidigt fixar i trädgården (han är så duktig, vår trädgård ser alltid ut som en välskött park). När det är större arbeten ex. ved eller måla om stallet så hjälps vi åt :)
Jag tror att problemet kommer när man själv känner sig som en gnällig hushållerska samtidigt som sambon bor i soffan. Jag har haft sådana relationer tidigare och jag har aldrig lyckats lösa problemet. Jag sliter gärna med hemmet om jag vet att min sambo sliter lika mycket.
jag har inget emot att städa och göra mycket själv, men jag vill inte vara den ENDA som tänker på hur det syns i huset.
idag när jag kom hem med handlingen så tog han det och ställde in i kyl osv. och så bad ja han tömma diskmaskinen, som han också gjorde, medan jag handdiskade lite större grejer. jag ställde det uppepå diskmaskinen (vi har en som är på bänken) och det gjorde att skåpet där talrikarna var inte gick att öppna. ja då när karln skulle öppna den så ides han inte ta bort grytorna utan öppnade bara, jag fick ju "ta emot" allt. kanske förvirrande, men då vart jag förbannad, han kunde väl för f*n flytta på grejerna innan?! så jävla jobbigt är det väl ändå inte?! -
Om han aldrig har fått lära sig hur man gör så är det klart att det blir svårt att komma på saker själv. Låt säga att hans mamma gjorde lite för mycket, vilket jag misstänker är jäääääääättevanligt, då blir man lite bekväm. Och blind :).filibustern skrev 2013-10-11 11:28:16 följande:nu vet jag ju inte hur ni har det i ert förhållande. men hur gör ni om er sambo inte hjälper till i hemmet? med hushåll och så tänkte jag..
En enkel grej för att avhjälpa det är förstås att sätta sig ner och fördela arbetet på listor. Låter skittrist men det är en bra väg att gå för att dels få bättre koll, dels slippa helt onödiga bråk.
Matlistor - vem handlar?
Tvätt - hur ofta, vem gör vad?
Städ - hur ofta, vem gör vad?
osv.
Till slut blir det rutin och då behöver man inga listor, jo kanske matlistan för att slippa stå i affären görhungrig och inte veta vad man har hemma. -
redan försökt.. rinner ut i sanden efter ett tag då jag lik förbaskat får göra det mesta själv.. när jag gick skola och kunde vara borta i en månad eller två så skrev jag i almanackan vad han skulle göra nästan varje dag. t.ex varannan onsdag skulle golven torkas, två ggr i veckan skulle det tvättas/diskas. men eftersom jag var borta så fanns det ingen som höll koll, så ja tro inte han gjorde så mycket.. lite grann kanske, någon disk, dammsugning några ggr. vattna blommor. men vissa ggr kunde det se förjävligt ut när ja kom hem.Allis skrev 2013-10-11 12:24:43 följande:Om han aldrig har fått lära sig hur man gör så är det klart att det blir svårt att komma på saker själv. Låt säga att hans mamma gjorde lite för mycket, vilket jag misstänker är jäääääääättevanligt, då blir man lite bekväm. Och blind :).
En enkel grej för att avhjälpa det är förstås att sätta sig ner och fördela arbetet på listor. Låter skittrist men det är en bra väg att gå för att dels få bättre koll, dels slippa helt onödiga bråk.
Matlistor - vem handlar?
Tvätt - hur ofta, vem gör vad?
Städ - hur ofta, vem gör vad?
osv.
Till slut blir det rutin och då behöver man inga listor, jo kanske matlistan för att slippa stå i affären görhungrig och inte veta vad man har hemma. -
det jobbiga är också att jag inte "får" gnälla av mig lite inför syskon och vänner. för sist jag gjorde det blev det "skaffa dig en bättre karl" ., "han är inge å ha", "gör slut och skaffa dig en RIKTIG karl". så jag kan inte ventilera mig heller....filibustern skrev 2013-10-11 12:28:42 följande:redan försökt.. rinner ut i sanden efter ett tag då jag lik förbaskat får göra det mesta själv.. när jag gick skola och kunde vara borta i en månad eller två så skrev jag i almanackan vad han skulle göra nästan varje dag. t.ex varannan onsdag skulle golven torkas, två ggr i veckan skulle det tvättas/diskas. men eftersom jag var borta så fanns det ingen som höll koll, så ja tro inte han gjorde så mycket.. lite grann kanske, någon disk, dammsugning några ggr. vattna blommor. men vissa ggr kunde det se förjävligt ut när ja kom hem.
-
Okej, men har ni gjort någon gemensam planering? Jag är t.ex. väldigt bra på matlagning och ganska innovativ men när vi skriver matlistor backar jag, annars blir det ju givet så att jag bestämmer och kommer på 90% av maten. Visst, då får vi det jag vill ha men det blir ju hiskeligt svårt för mig att puppa över att han tar så få initiativ då *s*. Om du till slut tar över för att det rinner ut i sanden så vet ju din sambo att det alltid blir så, då behöver han ju inte anstränga sig.
Min galna bokförare sa en gång till sin fru att han vägrade städa toaletter. Jaha du svarade hon, då får du väl antingen köpa tjänsten eller ha egen toa för jag städar inte efter dig. Bra tycker jag.
Min åttaåring vet att jag inte tvättar om han inte lägger kläderna i tvättstugan. En gång låg det horder av smutstvätt i hans rum och då la jag allt på hans säng. Han blev komplett galen "mamma, det ligger smutsiga kalsonger i min sääääääääng" tja, var ska de ligga då tycker du? Har aldrig hänt igen och numer kan han med lite hjälp slå på tvättmaskinen själv.
Men nu pratar vi om en vuxen man och han kan helt säkert själv komma fram till vad som behöver göras om ni planerar gemensamt och du ser till att vara väldigt tillbakalutad under samtalet. Och helt seriöst, vad är alternativet? Att du fortsätter göra merparten och blir mer förbannad ju längre tiden går - vilket osvikligen kommer att leda till hur många onödiga gräl som helst - eller att man drastiskt ändrar förutsättningarna?
Det går åt så himla mycket tid och energi att irritera sig också och den tiden kan du göra massor med kul av istället :). -
ja de e ju sant.. har jag faktiskt aldrig provat.. kanske för att jag misstänker att han nog kommer bara sucka och liksom "ja men jag kan ta diskmaskinen"... och sen inge mer. har ibland funderat på att totalt skita i att städa. helt och hållet.. men då mår jag så jäkla dåligt istället.. får nog prova en planering till.. tillsammans.Allis skrev 2013-10-11 12:47:14 följande:Okej, men har ni gjort någon gemensam planering? Jag är t.ex. väldigt bra på matlagning och ganska innovativ men när vi skriver matlistor backar jag, annars blir det ju givet så att jag bestämmer och kommer på 90% av maten. Visst, då får vi det jag vill ha men det blir ju hiskeligt svårt för mig att puppa över att han tar så få initiativ då *s*. Om du till slut tar över för att det rinner ut i sanden så vet ju din sambo att det alltid blir så, då behöver han ju inte anstränga sig.
Min galna bokförare sa en gång till sin fru att han vägrade städa toaletter. Jaha du svarade hon, då får du väl antingen köpa tjänsten eller ha egen toa för jag städar inte efter dig. Bra tycker jag.
Min åttaåring vet att jag inte tvättar om han inte lägger kläderna i tvättstugan. En gång låg det horder av smutstvätt i hans rum och då la jag allt på hans säng. Han blev komplett galen "mamma, det ligger smutsiga kalsonger i min sääääääääng" tja, var ska de ligga då tycker du? Har aldrig hänt igen och numer kan han med lite hjälp slå på tvättmaskinen själv.
Men nu pratar vi om en vuxen man och han kan helt säkert själv komma fram till vad som behöver göras om ni planerar gemensamt och du ser till att vara väldigt tillbakalutad under samtalet. Och helt seriöst, vad är alternativet? Att du fortsätter göra merparten och blir mer förbannad ju längre tiden går - vilket osvikligen kommer att leda till hur många onödiga gräl som helst - eller att man drastiskt ändrar förutsättningarna?
Det går åt så himla mycket tid och energi att irritera sig också och den tiden kan du göra massor med kul av istället :).
tack för stödet! -
Alltså, det är väl väldigt få människor som överhuvudtaget tycker att höjden av lycka är diska men det måste ju lik förbaskat göras :). För några år sedan tyckte jag att jag tvättade jämt och med ett litet barn hemma blir det mycket tvättande. Så gick jag och eldade upp mig över att sambon aldrig tvättade (inte sant, det gjorde han visst men inte lika frekvent) så jag la ner tvätten. Rätt snabbt svämmade det förstås över och min snälla, fina, omtänksamma (numera) man sa lite försynt "ähum, var det länge sedan vi tvättade eller...? varpå all, total onödig, ilska jag byggt upp förstås exploderade i VILKA JÄVLA VI????
Det tar sin tid innan man hittar sina rutiner men ju tidigare i en relation man försöker styra upp kompletta snedvridningar desto bättre. Det skulle förvåna mig storligen om min man någonsin kommer att ha lika bra koll på vad vi har i kyl och frys som jag har och antalet gånger han handlar själv är tämligen lätträknade. Ungefär lika lätträknade som hur ofta jag bär ut soporna, diskar efter maten, ställer undan. I dag gör vi helt klart 50/50 men inte på allt fast det känns inte viktigt, det viktiga är att den ena inte får allt trist och den andra de lättare, roliga grejerna liksom.
Klart ni kommer dit, jobba på och var envis så kommer det att funka :) -
haha! ursäkta jag skratta, men sådär känns det ibland. "vilka jävla vi??!!" :PAllis skrev 2013-10-11 13:21:15 följande:Alltså, det är väl väldigt få människor som överhuvudtaget tycker att höjden av lycka är diska men det måste ju lik förbaskat göras :). För några år sedan tyckte jag att jag tvättade jämt och med ett litet barn hemma blir det mycket tvättande. Så gick jag och eldade upp mig över att sambon aldrig tvättade (inte sant, det gjorde han visst men inte lika frekvent) så jag la ner tvätten. Rätt snabbt svämmade det förstås över och min snälla, fina, omtänksamma (numera) man sa lite försynt "ähum, var det länge sedan vi tvättade eller...? varpå all, total onödig, ilska jag byggt upp förstås exploderade i VILKA JÄVLA VI????
Det tar sin tid innan man hittar sina rutiner men ju tidigare i en relation man försöker styra upp kompletta snedvridningar desto bättre. Det skulle förvåna mig storligen om min man någonsin kommer att ha lika bra koll på vad vi har i kyl och frys som jag har och antalet gånger han handlar själv är tämligen lätträknade. Ungefär lika lätträknade som hur ofta jag bär ut soporna, diskar efter maten, ställer undan. I dag gör vi helt klart 50/50 men inte på allt fast det känns inte viktigt, det viktiga är att den ena inte får allt trist och den andra de lättare, roliga grejerna liksom.
Klart ni kommer dit, jobba på och var envis så kommer det att funka :)
har då faktiskt nu suttit ner med min göbbe å kommit fram till våra ansvarsområden, upptäckte att han är mycket bättre på tvätt än jag, så han får sköta det. han ska även hålla trapporna fri från div saker och vattning av blommor. jag ska t.ex hålla dammsug och torkning av golv och att borden är ren. känns.. bra faktiskt :) -
Jag måste visserligen säga till vad som jag uppskattar skulle göras men han gör det. Städar, lagar mat, diskar, tvättar. Så när jag kommer hem kan jag sätta mig ner efter en lång dag. Till saken hör att jag jobbar heltid och han har bara lite ströjobb. Han är med på att det är hans jobb att fixa det eftersom jag faktiskt jobbar hela dagarna så vi kan betala räkningar. Visst. När han börjar med mer jobb/studier får jag ju gå in och göra mer. Men tills dess tycker jag det är skönt att slippa. Sen brukar jag ta lite på helgen så vi delar på det då! Men som sagt. Jag måste oftast påpeka vad som ska göras, annars torkas inte skåpluckor och kakel i köket fastän det är fläckar tex. Men det börjar bli mindre och mindre som jag säger till om! Apropå människors egoism så tror jag att det till viss del beror på våran överlevnadsinstinkt. Det är någon programmering i kroppen typ!