När märker man av att man är...GRAVID???

En av mina bästa vänner satt i en sk mammagrupp och berättade att hon hoppades att hennes som skulle få en plats på dagsi ungefär när han blev 1 år för hon ville så gärna börja jobba igen. Och hennes man pluggade så det var inte så lätt för honom att vara ledig på heltid.

Men hon sa att när hon sagt det fick hon verkligen "onda ögat" av alla mammorna i den gruppen som förfasade sig över hur man kunde sätta sina egna intressen framför sitt barns. Alla skulle vara hemma minst 1,5 år och en av de skulle t o m spara på föräldraledigheten så mycket hon kunde så hon kunde vara hemma åtminstone 2 år. Min kompis sa att hon kände sig helt totlat "fel".

Fast i deras fall var det verkligen BÅDE för att hon gärna ville tillbaks till jobbet, OCH att deras son var typ utless på att vara hemma med bara en förälder på dagarna. Hon sa att det märktes jättetydligt på honom att så fort det var fler personer omkring honom så blev han mycket gladare och hon sa även senare att hon såg en markant skillnad i utveckling efter att han börjat på dagis.

Men det var uppenbarligen inte populärt att säga sådant bland andra mammor. Vilket jag tycker är lite skumt!

Ja hela föräldragrejen är väldigt känslig. Alla tycker så jäkla mycket. Jag har många i bekantskapskretsen som har barn (vi är nästa enda paret utan) och på något sätt verkar mina åsikter inte spela någon roll när jag diskuterar med dem, för jag "vet inte hur det är".

Jag är för ett så flexibelt system som möjligt.
Själv skulle jag verkligen drömma om en situation där man kanske kan få en dagsiplats eller liknande när barnet fortfarande är litet, så man kan gå tillbaks till jobbet, men inte på heltid! Kanske ett par dagar i veckan eller så. Säg t ex att man kunde börja jobba igen när barnet är typ 4 månader men att man är 3 dagar på jobbet, och hemma typ 2. Eller liknande? Det tror jag att jag skulle tycka vara perfekt.

Själv började jag på dagis när jag var 1 för på den tiden fick föräldrar som adopterade inte försäldrledigt. Så min mamma var tjänstledig i 6 månader med mig och sedan började jag dagis.

Ett år är ju ändå inte överdrivet tidigt? Det är väl normalt? Jag kan inte tänka mig att jag skulle vilja vara hemma längre än ett år. Det skulle nog varken passa mig, min man eller barnet. För allas skull behöver jag nog stimuleras lite :)

Izzie, visst är det så! ;)

Till viss del kan jag förstå inställningen eftersom det självklart inte går att sätta sig in i hur dt skulle vara med barn när man inga har.

Å andra sidan tycker jag det är en fjantig inställning eftersom alla är individer med barn som också är individer så jag tror att även för att man har barn så kan det vara svårt att sätta sig in i en annan familjs situation.

Det som passar ett barn kanske inte passar ett annat liksom.

Detsamma gäller ju olika familjesituationer också. Det som passar en mamma eller pappa kanske inte passar en annan.

Ja det tycker jag med låter som ett bra upplägg. Då får man ju lite av båda världar!

Men vad knasigt med din mamma och föräldraledigheten! Varför skulle det vara annorlunda?

Idag tror jag många svenskar tycker att 1 år är tidigt att sätta sitt barn på dagis.

Många mammor vill ju vara hemma minst ett år och sedan är papporna hemma 4-6 månader med barnet. Så jag tror de flesta barn idag är runt 1,5 år när de börjar dagis i Sverige?

Det är superknåppt1 Men det är inte så längre!
Idag gäller samma föräldraledighet för par som adopterar. Men på 70-talet var det tydligen annorlunda. Vilket såklart känns helt knasigt idag!

Sorry Izzie, jättekul att snattra med dig! Skulle gärna fortsätta men jag måste jobba vidare om jag ska kunna få gå hem innan det blir för sent ikväll.

Tjingeling! :)

Jo visst har du en poäng i att man inte vet exakt hur det är, men vissa av mina vänner blir jätteupprörda när jag säger att jag nog kommer att fortsätta jobba heltid efter att mitt barn börjat på dagis. Ja ja. Vi får väl se hur allt blir. Först ska man ju bli gravid innan man kan börja planera för hur man ska jobba igen när barnet går på dagis :)

Detsamma! Ha det så bra!

Jag blev gravid första gången genom äcklig vetskap. Jag fick tips att kolla slidsekretet som vid ägglossning skulle likna äggvita. Kollade en gång, insåg att så var fallet, ringde gubben och sprang hem för lite muckelimuck. Och så blev barn nr 1 till!

Jag visste att jag var gravid genom graviditetstest- inte avancerat alls :)

Barn två- Slutade med p-spruta, skulle gå på p-piller. Hade ett litet mellanrum på några veckor och hann inte ens få igång mensen innan jag kände igen det speciella känslan i brösten- Ömmande bröst och AJ i bröstvårtorna i kylan.

Gravtest och det var positivt. Efterlängtat barn, men för tidigt.

Så jag har två av de underbaraste barnen nu. Min dotter blir åtta snart och min son blir fem. En av varje, friska och krya barn- Kan inte önska något bättre!

Men oj, du svarar i en 4 år gammal tråd, Mirjami