I vått och torrt (del 5)

Så! Nu är bilden uppe!

Å vad rolit att se era UL-bilder på bebbarna! Det är nästan lite heligt på ngt sätt, eftersom det blir lite som att tjuvkika på dem när de är därinne fortfarande...

Guuuu vad jag backar tillbaka till hur det kändes att se det där och vad jag kutade runt och visade mina två bilder för alla som ville se-och för alla som inte ville också! och hur min sambo satt som klistrad vid den där skärmen och tittade helt förtrollad.
Först då började ju han fattaatt det här var på riktigt.

Så himla roligt!!! Grattis till att ha fått kika! och tack för att jag får kika också!

Klart passion! Härligt att kunna dela glädjen med en sån fin som du!

Ih! tyckte jag kunde känna något nytt idag, men det är nog för tidigt... Så härligt att det händer så mycket hela tiden, så blir väntan inte helt så lång!

Nu blev jag tvungen att ta fram mina två små anteckningsböcker.....

...jag började skriva ner lite tankar och känslor under graviditeten, inte förrän i v 16, men ändå. Nu är det åratal sedan jag skrev, men så tacksam jag är för det jag ändå skrivit upp!

Tro inte att ni minns ändå! det gör ni inte! Skriv ner saker!
Jag blir helt gråtfärdig nu när jag sitter och läser hur det var...mina första rader till min son var sittandes vid min farmors dödsbädd, så det är rätt mycket funderingar och känslor där...HELT otroligt var det, att känns de små sparkarna samtidigt som jag höll farmors tunna lilla hand och kände livet lämna henne...

Åhhh Hvidis!!! Vilken underbaring!! Blev osså lite kär!!
Har osså tyckt mig känna ngt...men som du sa....det är nog för tidigt!

Blommis: Åhh va du är gullig!! Klart vi vill dela med alla BT-mostrarna!!
Finner inga ord för händelsen bakom de första raderna till din son....*ingaordmenenbamsekramsamtidigtsomtåraravrördhettrillarpåkinderna*
Har funderat på det där med dagbok/anteckningsbok....får väl ta tag i det hela!

Ja skaffa dagböcker! Jag skrattar så jag gråter nu åt sådant jag alldeles glömt att min son sagt...

Och det stora och obeskrivliga i livet-som min stund med min son och min farmor, en som skulle komma och en som skulle gå, välkomnade och farväl, det är så stort att det är ovärderligt. Jag är så glad att ja skrev lite då... Även om det hör till de ögonblick jag aldrig glömmer.

Det liksom killade lite... På ett märkligt sätt...
Ska nog köpa mig en antekningsbok! Kanonbra idé! tack Blommis! Och vilken vacker och rörande historia. Jag får tårar i ögonen, gumman... Så fint

Jag tyckte det kändes lite som ett grodyngetsprattel eller en liten fisk som slog. det kändes rätt tidigt faktiskt...När jag var i v16 var det tydligt och klart iallafall. Minns inte exakt när det kändes först, men strax innan dess var det iallafall.