SÅ IRRITERAD! Varför fattar de inte??!!

Karlsloken vill inte komma helt enkelt, så låt honom vara... låter som han har ett enormt bekräftelsebehov och behöva vara händelsernas centrum hela tiden... Om ni vill bjuda honom trots allt, säg att han är välkommen med nygamla frun, men att besked behöver lämnas datumet X pga planering. Sedan är det upp till honom att välja... Det låter som att det kvittar vad ni säger eller gör, det kommer ändå bli fel.

TS, vilken urjobbig sits. Spontant känner jag "bryt ihop och börja om" men det är inte så lätt.

Det verkar som allt ni gör blir fel. Ni kan helt enkelt inte göra rätt och då är det väl bara att göra så som NI vill.

-Ni ville ha barnfritt, brodern ville då inte komma för att hans barn som han inte hade den helgen, inte var bjudna.

- Ni ändrar er och säger att hans barn FÅR komma, men han vill ändå inte komma - av princip eftersom han tycker att barn ska bjudas

- Ni funderar nu på att ändra er och INTE ha ett barnfritt bröllop, men enligt hans mor är skadan redan skedd och brodern tänker ändå inte komma

Jag vet inte vad jag ska säga. Det är ju en sak att brodern är en envis ***. En annan sak att andra i den släkten ställer sig på HANS sida. Prästen tycker jag handlar oerhört oprofessionellt. Det hon borde gjort var att försöka lösa konflikten, inte oreserverat ge er skuldkänslor. Hur ni än väljer att göra håller jag med andra här om att byta präst.

Jag vet inte hur ni skulle kunna handla för att det inte ska bli konflikter i framtiden. Det är redan så infekterat. Jag vet inte om det kan bli värre. Skulle det bli värre om ni kör på som ni tänkt, men inte bjuder gnällspikarna på din BM:s sida - och byter präst?

Jag förstår verkligen att din BM mår dåligt. Hur kan en mor göra så mot sin son? Hur kan en bror göra så... och en syster?

Usch vilken sits! Jag vill inte heller ha barn på mitt bröllop det är VÅR dag och ingen annan ska få bestämma. Men har det nu gått så här långt som för er kanske en bra lösning kan vara att ha en barnvakt på festen och utrymme för barnen att vistas i så de inte är "i vägen" 

Lycka till med allt!

Jaa den här situationen.. Vi har nu sagt till min sambos bror att hans exfru, numera sambo, givetvis får komma på bröllopet, nu när vi vet att de är tillsammans igen. Hans enda kommentar var "Jaha, och vem hade ni tänkt ska passa barnen nu då??"
Det kändes återigen som ett slag i ansiktet, som att han bara väntade på att vi skulle säga att hon fick följa med, för att han skulle kunna ställa vår första önskan på tvären..

Om jag ska vara helt ärlig i prästfrågan.. jag känner inget som helst förtroende eller kärlek till min sambos syster längre, särskilt inte som präst. Och särskilt inte sedan hon själv sa "ja tro inte att jag kommer att göra något spektakulärt för ER, jag följer bara textboken över hur man utför en vigsel" (detta kom som en kommentar på att vi givetvis ville ha henne som präst eftersom vi inte har det här sambandet med någon annan, och då menade vi ju att hon är min sambos syster.)
Men jag kan inte säga det här till min M2B. Eller, jag kommer nog att säga det, men inte just nu. Vi pratar inte om bröllopet nu på en vecka, eftersom det har skapat så mycket stress. Men han kommer inte att vilja byta präst, och det skulle för den delen bara skapa mer konflikter från hans familj sätt; jag kan inte tänka mig annat än att de kommer sura och komma med gliringar under hela vår bröllopsdag om vi väljer en annan präst, och det skulle jag inte orka med.

Nej, för mig känns det som att jag får stå ut med att ha henne som präst. Det viktigaste för mig är ju att bli vigd med min M2B, inte vem som viger oss. Och vigda blir vi ju även om jag just nu känner stor motlust inför vår präst...

Sebastiàna: vi bröt ihop tillsammans förra helgen. Vi har bestämt att vi ska låta bröllopet ligga på is en vecka och därefter försöka få tillbaka glädjen igen. Allt kring bröllopet har så länge känts kallt och mörkt, men jag börjar känna något slags ljus igen. Jag är så enormt tacksam för allt stöd vi får från min sida av släkten, och inte minst från vår underbara toastmaster. Om vi inte hade haft dem hade vi garanterat gift oss i kommunhuset..

Å kära TS! =( Usch vad jag lider med er!!! Har också en del strul, men inte så mycket som ni har! 

Vilka jävla människor, rent ut sagt!! Blir så ledsen av att läsa hur fräcka människor kan vara! Festen är ER, det är NI som dikterar villkoren för dem och passar de inte så behöver man inte komma!! 

Så känner vi angående vårt bröllop! Vi vet att vi har vänner och viss familj som blir jätteglada för inbjudningar och sen har vi andra som knorrar! Varför vill jag då ha dem där om de inte kan vara glada för vår skull?? 

Jag är lite rädd för att vissa relationer kommer att förändras drastiskt i samband med vårt bröllop, men jag har läst så himla mycket här på BT att jag är beredd på vilket jävelskap somhelst! Dock kommer jag också ta konsekvenserna. Jag är inte rädd för att bryta med folk som saboterar! (hoppas jag kommer vara lika stark och övertygad om det skulle behövas!)

Tycker att ni gör klokt i att ta ett break! Verkligen! Dock funderar jag på det här med präst... Tycker inte att ni för fem öre ska behålla henne som präst! Man vill ju ha nån därframme som man kan känna sig trygg med, som ska lotsa en genom ceremonin. Det misstänker jag kommer bli svårt för henne! 

Men vad gör en veckas uppehåll innan ni diskuterar den frågan! Ingenting hit eller dit, misstänker jag! 

Håller tummarna för att allt löser sig och det är bra att du ventilerar här och får skriva av dej! Sånt kan verka terapeutiskt! 

Kram!

Lider med dig.Håller tummrna att det verkligen löser sig för er.En sak som jag inte ångrar på mitt eget bröllop är att jag gjorde precis som jag ville o passade ej gästerna var dem ej välkomna!!
Barnsligt av dem att behandla er på det visset..Stå på er!

MrsPingla - Jag mår verkligen så dåligt för er skull, förstår inte hur någon av de inblandade kan bete sig sådär! Och prästen ska vi inte tala om!

MrsPingla,

Jag måste säga att du verkar ta all skit väldigt bra. Har ingen aning om hur jag själv hade reagerat. Hade förmodligen rört upp både himmel och jord.

Tycker att det är otroligt starkt att ni ändå står på er - jag tycker att det är helt rätt. Oavsett vad som händer önskar jag er all lycka, både med vigseln och äktenskapet.

Det sägs att om man har krångligt och problem innan bröllopet blir livet som man och hustru väldigt bra.. att det skulle ge tur i äktenskapet.. hoppas det för er skull.

Hoppas allt löser sig för er till slut....kram

Hej igen alla,

igår kväll ringde min sambos mamma igen, och den här gången var hon (enligt min sambo som pratade med henne) genutint ångerfull och bad verkligen om ursäkt för allting. Hon sa att hon hade tänkt igenom allt i flera dagar och insett att hon tvingat på oss en idé som hon ansåg var ett vuxet och moget beslut, men som kanske inte speglade vår generation. Hon hävdade att hon nu förstod att vi inte menat något illa och att hon kanske reagerat så här eftersom hon själv fick barn väldigt tidigt (hon var 16 då hon fick sitt första barn, och hade tre barn innan hon fyllt 23) och därmed har beslut innefattande barn alltid funnits i hennes värld.

För både mig och min sambo kändes det som en sten som släppte från vårt bröst. Samtidigt har jag lite svårt att hoppas på att hon menar det hon säger, eftersom hon redan en gång tidigare tagit tillbaks allt hon sagt. Min sambo hävdar dock att det verkligen lät som att hon menade det den här gången, och om hon menar det så är allt förlåtet för min del. Allt jag ville var att hon skulle förstå vår sida av saken, och att vi inte menade något illa. Att hon sedan mellan raderna menade att hon "insett" att vi fortfarande är väldigt unga (kanske inte helt vuxna?) är en annan femma, men jag tänker inte lägga någon vikt vid det. Hon är som hon själv säger av en helt annan generation (hon har fyllt 60 för några år sedan), och jag är glad att hon kommit så pass långt att hon inser det själv.

Nu väntar vi bara på att min sambos syster/prästen ska ringa och be om ursäkt. Min sambo hävdade att hon kanske tycker att hon bett om ursäkt, eftersom hon i slutet av vårt senaste samtal kramade om oss och tackade oss för att vi förstod hennes sida av saken (?!). För mig är det väldigt långt ifrån en ursäkt, vill hon ha min förlåtelse så får hon allt försöka lite bättre än så.
Vi får se hur det blir nu, jag är iaf glad att min sambos mamma "krupit till korset", och jag är väldigt glad att jag kan skriva av mig här. Tack alla ni som skriver stöttande och medhållande kommentarer, det hjälper mig väldigt mycket! :)

Härligt att höra! Och härligt att höra att ni stått på er i ert beslut. Önskar nog att vi varit lite starkare i vårt besut gentemot svägerska och svärfar då de fick oss att ändra och säga ja till deras barn... Men det blir nog också bra!

Kram

Ett ord...  Avundsjuka!

Brodern är avundsjuk eftersom din partyman (översätt till svenska) får för en gångsskull uppmärksamhet o står i centrum o det gillar inte brodern o förstör det genom att gnälla o envisas.. bjud ändå men räkna med att han endast kommer att närvara i kyrkan men inte mottagningen..

En dag kommer han bittert att ångra det när hans barn gifter sig o deras respektive gör samma sak. Vad säger man, som man bäddar får man ligga!!?