SÅ IRRITERAD! Varför fattar de inte??!!

För att citera dr Phil....this situation needs a hero....låt det bli du

Din snubbe har spänningshuvudvärk förmodligen. Vem skulle inte bli knasig i en sådan situation? Kanske han kan prata av sig med sin vän?

Hur ser er bakgrund ut? Är det olika kulturmönster som krockar? Hur gamla är ni?

Han kanske känner sig trängd mellan dig, barnfritt, sin mamma, sin bror, hur han själv vill ha det osv... Hur mycket har ni lyssnat till varandra? Är det du som planerar och han som säger OK? Du har ett ansvar att säga hur du vill ha det men han har också ett ansvar att säga hur han vill ha det. Om ni   inte kan lösa situationen, avboka, vänta, resonera, försök att tillsammans komma fram till vad NI bägge två vill. Böka inte mer just nu i konflikten, dra er tillbaks ur den, låt säga 14 dagar. Ge svärmor och bror tid. De kanske blir förskräckta då ingen talar om detta helt plötsligt. Försök hita någon annan att prata med så att ni orkar ha is i magen.

Jag skulle inte heller ta med min son på bröllop. Men på vårt egna bröllop så ska han vara med och alla andras barn. Min m2b har kusiner som är lite mindre så det måste ju få komma. Men min kompis har valt att ha sin dotter hemma. Vilket jag sa att jag tycker var bra utav dem.

JAg hade blivit lite ledsen om mina syskon fattat ett sådant beslut. Eftersom att det skulle innebära att de medvetet ordnat ett upplägg då de vet att vi inte kan komma. Alla barnvakter skulle ju vara på bröllopet. Så långt är jag med dig.

Men sur skulel jag inte bli. Det är deras val och det får man respektera. Sen skulle det vara tist att sitta hemma men ändå.

Om man blir bjuden på bröllop, låt säga, 2 månader i förväg och det går av stapeln där man bor....då hinner man väl "skola in" en barnnvakt eller.....

Lantlolla: jag och min sambo är nästan jämngamla; jag fyller 24 och han fyller snart 25. Vi är inte från olika kulturer; han har dock växt upp ute på landet och jag i staden, vilket ibland har lett till lite olika åsikter om vad som är avslappnande, men inget som lett till gräl.

Vi har båda kommit med förslag över hur vi vill göra med de olika delarna av bröllopet, och sedan diskuterat kring hur vi ska göra. Kort sagt tycker jag inte att jag planerat detta ensam. Min sambos mamma fråga dock häromdagen vems förslag det här var från början, att inte ha med barn. Min sambo hävdade att vi kommit fram till det tillsammans (vilket vi hade) men hon tryckte på honom och tillslut var han tvungen att säga att det var mitt förslag från början (vilket det kanske var, jag minns inte). Han försäkrade dock sin mamma att det inte spelade någon roll vems förslag det var, eftersom vi beslutat allt gemensamt. Det hjälpte dock såklart inte, och min blivande svärmor spann givetvis vidare på detta; hade JAG haft syskonbarn så hade jag aldrig kommit med det förslaget, hade inte JAG sagt det hade vi aldrig varit i den här sittsen osv.. Så nu är ju det här mitt fel (minns inte om jag sagt detta tidigare...)

Ja till historien hör ju att jag inte har några syskonbarn. Däremot har jag kusinbarn som står mig väldigt nära, samt ingifta barn (båda mina föräldrar har gift om sig, vilka båda nu fått två bonusbarn) och dessa är inte heller bjudna. Så jag tycker inte att jag är den "onda" här, jag har också fått berätta för min sida av familjen att deras barn ej kan komma, men det har bara mottagits positivt.

Vi har kommit överens om att vi inte ska besöka min sambos familj på ett bra tag nu. Om min sambo vill hälsa på dem får det stå för honom, för jag kan inte bara inte träffa dem. Jag tror även vi ska lägga bröllopsplanerna på is, som du sa Lantlolla. Vi har bokat det mesta ändå, så vi behöver egentligen inte stressa.. om vi fortfarande ska gifta oss den 24 juli som vi tänkt osv.. det lär tiden utvisa..
...men gud vad jag vill gifta mig med den mannen!

Ni kan ju alltid gifta er precis som ni vill, men utan att bjuda dom där elaka gnällspikarna! Vad ska dom på erat bröllop att göra egentligen? Verkar ju inte ens glada för er skull, bara klagar och gnäller och får er att må dåligt!

Jag tycker ändå att ni ska stå på er, och vill folk inte komma pga det så är det deras problem. Men förstår samtidigt att det är svårt att tänka så, man vill ju inte gärna bli osams för livet med släktingar.

Den sista meningen var bäst!!

Jag tror att ni gör rätt i att ha is i magen, låta tiden gå och inte böka för mycket med de som är irriterade. Överlåt kontakterna till din sambo, hans familj är hans ansvar och din familj är ditt ansvar. Prata ihop er. Gör upp en gemensam strategi. Jobba på att stärka varandra. Jobba på att vara vuxna - vilket ni faktiskt är! - och att uppföra er med lite värdighet i kontken med släktingarna. Gå inte in i ordväxlingar, även om du får blodsmak i munnen och vill strypa, du vinner i längden om du är vänligt hövlig men bestämd.

Underbart datum för ett bröllop, mitt i högsommaren. Min fars födelsedag dessutom, alltid förknippad med fest och jordgubbar!

Till syvende och sist är det viktigaste i ett bröllop det två människor lovar varandra. Att älska och hjälpa varandra. Om man behåller focus på det är det lättare att uthärda resten

Sen vill jag bara säga ang. detta med att ta med barn: jag var själv näbb på min morbrors bröllop, jag var då nio och min syster var tre. Först var det såklart roligt, vi fick fina klänningar och skulle ha blombuketter och blommor i håret, jag minns att jag såg fram emot det. Men sen på själva dagen; fy sjutton vad det var tråkigt!!! Det jag minns är att jag tyckte det var superjobbigt att gå in först i kyrkan (hade inte tänkt på det så mycket innan, men med allt folk där så blev jag plötsligt blyg), att vi skulle sitta stilla så länge, längst fram i kyrkan, och klänningen var varm och kliade. Min lillasyster började mitt under akten (hon var som sagt tre år då) försöka dra klänningen över huvudet och jag försökte få henne att sluta, och jag skämdes nästan ihjäl. Sen skulle det tas foton på åttahundra ställen och vi fick stå ute och frysa och min lillasyster grät (minns inte varför min mamma inte var med just då, förmodligen för att jag ansågs som "stor nog" att ta hand om min syster och mamma skulle fixa ngt annat till festen). Själva festen minns jag nästan inte alls, bara att jag satt vid ett bord och väntade på att de skulle skära upp tårtan nångång så att det skulle hända något. Det var bara jag och min syster och några andra kusinbarn till min morbrors fru som jag aldrig träffat innan som var under 18 på festen, så det var verkligen inte skoj...

Tycker att alla föräldrar verkligen bör fundera över varför man ska ha med sig sina barn på ett bröllop; är det för barnens skull, eller för sin egen, (att man vill visa upp de små telningarna?) För ett bröllop är väldigt sällan roligt för barn... Är det så att man inte kan få barnvakt mm. så får man väl bita i det sura äpplet o stanna hemma, hellre det än släpa med sig barnen på något som de säkerligen inte uppskattar... Sen, visst finns det bröllop o bröllop, kanske om det är massa familjer som har barn i ungefär samma ålder och de kan springa ut o leka, då är det kanske roligt för dem, men något sådant bröllop har jag aldrig bevistat iallafall.

Fan vilken j-la satkärring din svärmor är! (ursäkta språket...) jag hade sktit i om min svärmor kommit eller inte till mitt bröllop i det läget. Det är ER fest och NI som ordnar det, då ska man väl inte som gäst börja dividera om hur saker ska gå till! Det kan hon göra när hon själv fixar en fest!!!

och som du säger, om ni gifter er på en strand så "drabbas" ju din familj. Om ni ger med er för svärmodern i detta läge, kanske hon inte stannar där utan sen börjar dividera om hur dopet för ert barn ska vara, lägger sig i hur ni uppfostrar dem eller en massa andra saker. Och ni kan ju inte ändra er efter henne hela tiden. Hon har ju verkligen visat vad hon går för och hur "mycket" moral och respekt hon har för vad NI vill. nej jag hade gift mig som planerat och inte brytt mig ett skvatt om min svärmor. Hon kan lika väl sitta hemma o sura (o säkert efter ett bra tag ångrat sig bittert att hon missat sin sons bröllop)

Är faktiskt trött på vuxna människor som lever genom sina barn.