SÅ IRRITERAD! Varför fattar de inte??!!

Som sagt, inte alla har den lyxen som det innebär att ha en bra barnvakt. När jag var liten fanns det ingen barnvakt för mig. Jag var enda barnet med en far som var föräldrarlös (även han enda barnet, mao helt utan familj förutom jag och min mamma) och min mammas familj bodde 3000km bort! Vi flyttade ofta runt och grannarna var inte att lita på. Jag önskar dock att jag hade kunnat vara hos ngn annan. Mamma hade få väninnor och jag hade säkerligen  haft jättekul hos dem! 
Oftast har barn kompisar som de skulle kunna sova över hos. 
Jag önskar att vi har ett bredare nät på barnvakter som VI kan LITA på när våra barn växer upp lite mer. =)

Det låter som ni alla har haft extrem otur med barnvakter. Kanske är det bara jag men fortfarande tycker jag att man får anstränga sig. Om nu grannarna inte är att lita på, varför kan man inte ta med en flaska vin någon gång och säga "hej, vi tänkte titta förbi eller om ni vill komma över till oss"? Eller anordna gårdsstädning så att man lär känna varandra bättre. Det är såklart inte bara för att man sedan ska utnyttja dem för barnvakteri, utan det är alltid bra att ha en god relation med sina grannar.

Nåja, nu ska jag inte komma bort från TS helt. Jag tycker precis som de flesta andra i tråden att ni inte ska ge med er gällande barnfritt. Då blir det helt plötsligt inte erat bröllop utan någon helt annans.

Vad som än händer: ALL LYCKA! Hoppas att det löser sig.

Problemet här verkar ju inte vara att det inte finns barnvakter eller dylikt, utan att familjen tycker att det är en principsak att barnen bjuds. De har alltså inte försökt hitta barnvakt och sedan misslyckats och då på ett hövligt sätt undrat om barnen kan få följa med då de inte har möjlighet att komma annars.

Familjen tycker att det är ett krav att barnen ska vara med, när detta inte fick gehör så reagerar de barnsligt och larvigt, och inte ens när barnen sedan fick möjlighet att följa med så vill man detta då brodern inte vill vara ett "undantag".

Låter som att man letar orsaker att mucka gräl och slippa komma tycker jag...

Kan ni inte dra iväg och gifta er på egen hand som ni själva funderat på, och sedan bjuda in till en middag i efterhand med de som ni vill ha med? Din familj t ex. Det är klart att det känns tråkigt att "straffa" de som inte gjort något illa, men om de får förstå hur situationen ser ut så kommer de säkert respektera ert beslut...

Rufsas: Hihi, ja det är ju olika vilka grannar vi har. Närmaste kontakten vi haft med grannarna är fika hos penionärstanten som är halvt döv och inte kan röra sig själv. Samt när vi fick köra en annan granne för att hämta saker i en tvist efter en misshandelsdispyt.  Ingen av dem lämnar jag dottern till.

Delji: Du har helt rätt. Problemet här är något helt annat. Här är det en principfråga som har tappat proprtionerna helt och TS svärfamilj har blivit fullkommligt oresonliga. Jag tycker att man, i en familj, kan säga när man är missnöjd med ett beslut men det räcker sen. Man fortsätter inte med skuldbeläggande och att agera utifrån någon typ av princip.

Oj, men då förstår jag bättre. Men det måste ju finnas andra? Typ trevliga arbetskamrater, eller som någon ovan skrev - barnens egna kompisar från dagis/skola? Men okej, jag ska sluta tjata och istället njuta av att jag har många som kommer kunna ta hand om våra framtida barn.

Har ni en gymnasieskola i närheten? Har de ett Barn och fritidsprogram? Kan ni ta kontakt med årskurs tre kanske? De som går där kanske ska skola in era barn på dagis till hösten så då borde de, efter vederbörlig inskolning i familjen, kunna, mot ersättning givetvis, passa barn medan föräldrarna går på bröllop?

Jag har inte heller syskon, min mans syskon bor långt borta och var inte särskillt bekanta för våra barn. Jag beklagade mig för en god vän, anförde att jag kunde ju inte lämna bort barnen, hur kunde det bjudas på barnfritt osv.... Hon, en klok kvinna och mor till 4 gossar sa att man måste ge barnen lite ledigt från föräldrarna (!!!!!) och tipsade om denna lösning. Det fungerade utmärkt!

Ibland måste man vrida på sitt eget tänk för att se lösningar.

Än så länge är hon inte så stor att hon har "kompisar" på det sättet, men när hon blir lite större så kommer nog mycket lösa sig. Då är ju dagis-föräldrar, mina vänner osv bättre alternativ. Men, visst överväger vi att flytta till och från, för att komma närmare släkten,  det är bra för barn att ha fler vuxna än sina föräldrar omkring sig. (Framförallt om vi skulle få fler barn). Men, jobb och studier styr, det kommer man aldrig ifrån.

Nu har ju vi en barnvakt som kommer när det vankas bröllop och sånt kul, så för oss har det aldrig varit svårt. Men, det räcker med att hon slir sjuk för att vi ska sitta på pottan.

(Förlåt TS om vi tog över din tråd. Inte alls meningen. Du har ett helt annat senario att tackla och jag hoppas det löser sig för dig)

Hej alla!

Vårt utgångsläge var ju att samtliga syskonbarn hade barnvakter; när vi bjöd min sambos bror så var han skild, varvid vi utgick ifrån att han skulle kunna ha sina barn hos sin exfru även om han egentligen skulle ha dem just den helgen. Nu visade det ju sig att han inte hade dem, men inte ville gå ändå. Det har dock även visat sig att han och hans exfru plötsligt blivit tillsammans igen, och väntar nu (väldigt oväntat) sitt andra barn... Han hävdar nu att vi är själviska som inte vill bjuda hans kommande barns mor, som vi för bara ett par dagar sedan inte visste var gravid, eller ens tillsammans med honom..

 

Ja hörrni, jag tänkte bara skriva om en del positiva saker som hänt, mitt i detta mörker; min mamma har ringt och sagt att hon gärna betalar min brudbukett, och min pappa ringde och sa att han vill betala för min håruppsättning. Vår toastmaster har frågat sin bror som utbildat sig till kock i Frankrike och Sweische (ursäkta stavningen) om han kan vara kock på vårt bröllop till "bror-pris", och han har tackat ja! Min syster har skickat otaliga bildprover på desserter som vi ska smaka av om ett par veckor, och våra vänner ringer ideligen och berömmer våra inbjudningskort.

Så, vi har ljuspunkter i livet också just nu. Det är bara så synd att allt det ska överskuggas av min sambos familjs trångsynthet, vilket jag anser att det är. Någon mer som känt att planeringen till slut ljusnar efter en tids mörker? :)

Åh jissses vilken knepig människa han verkar vara! Han kunde väl bara ha frågat om hon kunde få följa med då förutsättningar förändrats!?

Härligt TS! Hoppas det fortsätter så positivt nu och att ni har haft all "otur" man kan ha.