I vått&torrt när midvinternattens köld är hård

Hoppas det hjälper lite. Snart är det tisdag, hoppas BM har någon bra lösning.

Tack ska du ha, från A till Ö så att säga.

Just att jag vet OM att det kommer att komma bakslag, gör på sätt och vis att jag liksom kräver av mig själv att jag borde kunna stoppa dem. Precis som jag fattar en massa annat som leder till att jag kräver väldigt mycket av mig själv. Som om jag skulle kunnat hindra den här sorgen bara för att jag visste om att den skulle komma.

Men det är ju en sak att rent förståndsmässigt ha insikt och kunskap om vad en sorgeprocess är, eller vad en depression innebär, och en helt annan att faktiskt vara i det ena eller det andra. Eller båda.
Idag sa min kurator att

"Du skulle förmodligen vara lite mindre stressad och ha väsentligt lägre press på dig själv om du bara vore lite lagom korkad, så där som folk i allmänhet är. Det kan vara tungt att äga sådan insikt, förmåga att se olika perspektiv och ha så mycket kloka själsförmögenheter som du har. Jag har nästan aldrig träffat någon så träffsäker som du. Du skulle göra ett kanonjobb i min stol om du inte satt i din. Det du missar är att du aldrig på riktigt låter dig själv vara liten och hjälplös och låta någon annan hjälpa dig. Du måste inte bära allting,orka allting och klara precis allting. "

Om det är någon som gissar att jag började gråta och bet mig själv ganska hårt i läppen då, så gissar ni rätt.

"Och apropå lösningsorientering så kan man inte alltid lösa allting, ibland måste man vara där man är och vänta lite, du försöker ju hitta lösningar på precis alltig hela tiden, men det du upplever nu är ju en sådan sak man inte kan göra något åt".

"Jamen jag klarar ju inte ens banala samtal om vilka namn  som är fina utan att skrika av sorg inombords"

"men herregud, det är väl ett jättekänsligt ämne! Att sitta och veta namn man vill ge men inte ha någon att ge dem - jag skulle storböla om jag vore du!"

Det är kanske rätt bra att jag sökte hjälp där i början av december...

Proverna kan ta uppåt två veckor att få svar på. Så nu får jag leva i ovisshet om huruvida en del-eller allt, eller något alls- av hur statusen på mitt mående är, beror på sköldkörteln och ifall jag kanske har struma eller vad det är.
-eller om jag bara är uppfuckad i skallen och ska ha medicin så serotoninet kommer på rätt nivå.
Under tiden tar jag de promenader jag pallar, och kommer ångesten så får jag helt enkelt uthärda den och bestämma att jag vet att den går över och att det inte är den som är jag. Det är otäckt och skrämmande och fruktansvärt, men man dör inte av det-ens de gånger man känner att man inte kan andas.

Jag är väldigt glad för er och era omtankar, så ni vet.

Nä, Gbg. Men det är klart du skall komma in och komma och heja på Loppetrollet!. Hon ätr en Skogkatt i grupp 6 klass 9; Safari Kittens Siena är hennes officiella namn.

Älskade Blomman! Nu bekräftade ju kuratorn det vi säger till dig så ofta, hur klok och fantastisk du är och att du definitivt borde arbeta med människor på något sätt, då en varm och empatisk medmänniska som du är vad många behöver.

Hon verkar väldigt klok hon också, förresten.

Vi tänker på dig här, hoppas du får en lugn och bra helg med fint väder så du kan gå ut om du känner att orken för det finns.

*skriver under på vartenda ord*

Finaste blommis! Tårarna svämmar över för dig! Vill klappa dig som om du var en liten liten kattungeboll, stryka dig försiktigt medhårs. Ja, att vara still och bara vara, att inte fixa, styra handla. Bara vara. Det är där helandets kraft ofta finnes och det är där all smärta känns. Tänker mycket på dig och finns här för dig i vått och torrt. Kram kram kram

Dfk, glömde svara dig: Nej, han är inte hotfull i bemärkelsen att han skulle ge sig på mig fysiskt. Nej, nej. Men den psykiska terrorn är nog så jobbig. Och hot om att om jag inte gör som han säger och vill så då ska han minsann... och så en massa hot som innefattar allt från att ta huset ifrån mig, skaffa sig en ny kvinna omgående, dra med ungarna till sitt land och lämna mig kvar med alla skulder osv osv.

Hans ångest kommer över honom på kvällskvisten när det är dags att gå och sova. Ofta går han och lägger sig... ligger en stund, vrider sig och suckar och sen så kliver han upp och börjar hålla räfst och rättarting med mig. Fatta hur jobbigt det är. Man får ju aldrig sova ordentligt
Jobbigast har ju förmodligen han själv, för han mår så inni norden dåligt. Igår vandrade han som en osalig ande och skällde och skällde och ältade med mig. Tillslut tog han sig för bröstet och sa att han hade ont åt hjärtat. Jag ser att han får nästan svårt att andas. Jag försöker säga åt honom att han behöver inte må så här dåligt, det finns hjälp att få, men han vägrar lyssna. Han är frisk. Som en nötkärna.
Allvarligt så tror jag att han är nära ett psykiskt sammanbrott. Jag vet bara inte när, vilket uttryck det kommer ta sig och jag hoppas innerligt att barnen inte råkar illa ut

Flamman enligt mig är det där lika illa som fysisk misshandel. Fy fan så här får han inte bete sig. Önskar jag kunde göra något för dig. Och att hota med att ta barnen ifrån dig, lämna dig med lån. Jag blir så arg så jag gör nog bäst i att vara tyst snart.

Men hur ser framtiden ut? Har du bestämt ännu om han får stanna i huset så länge? Vad är det han kräver att du skall göra när han hotar dig? är det här sådan vi inte skall skriva om öppet??

 

Lanovia: Jag har nog redans skrivit lite för mycket... Så vi kan ta det via inboxen istället.

Skriver också under.

Skickar stora och varma kramar till Blommis.
Önskar du kunde sluta klandra dig själv för att du inte kan mota ångesten. Det du går igenom är hårt, jobbigt och mycket tråkigt. En längtan, dröm, kärlek och biologisk drift har just slitits ifrån dig. klart som tusan du mår kasst.