I vått&torrt när midvinternattens köld är hård

Ah, jag skulle skriva något mer men kan inte komma på vad det var....

Kolla det lilla videoklippet då!

http://www.amynatas.se/ 

*skutt skutt*

Igår var jag och min son med om något väldigt skräckfyllt. Jag skrev ju innan vi åkte till träningen att "vore det inte match imorgon skulle jag stannat hemma". Vi fick verkligen ångra attt vi inte gjorde det. Det syntes inte riktigt här inne i byn HUR illa det var ute igår. Och medan vi åkte tilltog stormen och snöyran så vi snart inte såg vart vägen var. det var fruktansvärt. När alla andra kryper fram de också, så inser man att det är illa.
Nåväl, vi tog det mycket försiktigt och fortsatte framåt-helt enkelt för att det inte finns någonstans att vända längs den vägen. Dessutom hade vi ju husets far i Oskarshamn och han skulle hämtas upp efter träningen.

När vi gav oss i väg från Mönsterås för att hämta honom en timme senare var det total katastrof! Jag har aldrig befunnit mig ute i något liknande, och då är jag ändå uppvuxen i Jämtland. I perioder stod vi helt still mitt på E22:an med varningsblinkersen på och bara bad till Gud att vi skulle överleva och inte bli tagna bakifrån av någon långtradare.
Man såg i stormbyarna absolut i n g e n t i n g. Bara en vit vägg. Det gick inte att köra åt sidan, för ingen sida fanns och man såg inte ens reflexpinnarna på vägen. Jag har sällan varit så rädd. Jag körde helt enkelt sakta sakta och så nära mitträcket jag vågade, för där visste jag ju att det fanns väg och inte dike åtminstone. Hellre buckla än dike typ.
Folk körde med alla lysen som fanns och man bländades inte av att möta helljus-för de syntes knappt. Jag som alltid brukar säga "vad ska folk UT för", hade inte alls koll på vad väder vi hade att vänta den här gången. Det gick så jädra snabbt från uppehåll till full storm.

När vi väl kom fram till sambons jobb skakade jag i hela kroppen och bara grät. Skaket satt i resten av kvällen och jag tror att hamburgaren jag åt förbrändes i rena chockbearbetningen.
Efter någon timmes väntan i stan avtog vinden och vi kunde åka hem.

Idag kan man inte fatta att det var som det var igår. Idag är det sagoväder och nu ska vi gå ut och vara i solen och glädjas över att hur jävigt livet än kan vara ibland, så lever vi iallafall.

*fortfarande en anling slak i kroppen*

blomman, det där lät ruskigt!!
Det var otäckt väder här igår, men riktig snöstorm. I dag är det sol och snön glittrar som diamanter.

Fy vad LÄSKIGT Blomman!!!! Tur att allt gick bra!

Idag har vi varit ute och gått 2,5h i strålande solsken. Har insett att vi har ett fint promenadområde närmare än vi riktigt lyckats fatta. Tog bara  några år.

Var skönt att komma ut och gå lite, för jag har mått bättre efter det. Har mått så otorligt konstigt i helgen, skakig och lite väck. Jag vet ju precis när jag mådde så här sist, enda gången jag verkligen mått så här tidigare. Kommer ju bli så jäklans less på den här kroppen om det bara är fejk, vilket det mycket möjligt är. Jag höll på att bli tokig på mannen imorse. Han orkar ju inte gå igång och börja hoppas något ännu. Och jag förstår honom helt, vi har hoppats och blivit besvikna många gånger när det gäller det här. Så jag förstår om han kör med skygglappar. Men hur skall jag kunna gör det??? Hur skall jag kunna ignorera en kropp som mår urselt och konstigt mellan varven?

Häpp, tillbaka i verkligheten

Har haft en alldeles alldelesunderbaar helg och önskar att den hade fortsatt en vecka!

Återkommer om det sen, snabbtittade bara in för att se om ni fanns kvar

Läste överst nåt svammel från Blomman om hundallergier... BAAAH!  Det är faktiskt så att jag TYVÄRR är allergisk mot katter, men hund vill jag ha
Maken är lite allergisk men se det finns så fina små piller mot det
Så Blomma, Blompojken och sambo är välkomna med eller utan hund

Fru Sy, grattis till 30 veckor

Nu ska jag pussas och kramas med barnen!

Kram