Barnledighet för män?

Jag menar i diskussioner här, Maica!

Och i ganska många frågor tvingar samhället dig att ta avsteg från din personliga uppfattning för att vi lever i ett samhälle: hur länge man får spela musik på nätterna, vilken färg du får måla ditt hus i, hur ofta du måste rensa ogräs på trottoaren, etc etc.

Håller helt med Jj i det senaste inlägget hon/han skrev.

Men det är ju millimeterrättvisa det talas om att införa med den här lagen, och jag tror inte att det kommer att lösa det problem som man påstår att det ska lösa. Därför är jag emot en 50-50 lagstiftning.

85% av föräldradagarna tas ut av kvinnor för övrigt.

emsipemsi,
vilka problem är det du tänker på som lagen inte löser?
Jag ser det ur ett ganska enkelt perspektiv: idag är betydligt fler mammor än pappor hemma med barnen, det är ett problem. Om man lagstadgar så att halva tiden blir mammans och halva pappans så har man ju de facto löst det problemet. För jag tror inte att de flesta föräldrar kommer att låta barnen gå på dagis efter 6 månader bara för att pappan inte vill vara hemma (finns ju inte heller dagisplatser nog för det).

Sen kan man ju diskutera vilka mer långtgående följder det har på tex arbetsmarknaden. Jag TROR att om pappor börjar vara hemma med barnen mer så kommer attityden till föräldraledig tid att förändras. Jag TROR också att kvinnor i mindre utsträckning kommer att missgynnas på arbetsmarknaden. Det här kan man väl kanske inte veta med all säkerhet, men det kommer ju inte att bli sämre i alla fall. Dessutom är det ju som Henrike påpekar fastställt att det är gynnsamt för samhället att pappor o mammor delar mer lika på föräldraledigheten.

Maica,

Jj beskriver vad jag vill säja på ett bättre sätt. Givetvis är det inte så att bara minoritetens beslut är genomtänkta, däremot får sannolikt minoriteten strida mer för acceptans och kan UPPFATTAS som mer genomtänkta. Jag uppfattar t.ex. att den familj som väljer att låta den ena parten vara hemma i 10-15 år för att sköta hushållet (och därmed avviker från normen om att sätta barnen på dagis efter 1-2 år) får stångas med många andras tankar kring detta och därmed blir medvetnare i sitt val. Samma sak för de män som var pionjärer på pappaledighet eller de mödrar som gav upp vårdnaden om sina barn - de bröt mot en existerande norm.
Att VÄLJA det alla andra gör är så okontroversiellt att man inte konfronteras med sitt val på samma sätt.

I övrigt sympatiserar jag med Cheeks inlägg om konsekvenserna på arbetsmarknaden.

Som svar på Maicas fråga så ska och kan man självklart inte bortse från det personliga planet i en sådan här fråga. Vad jag däremot efterlyser är att man i högre grad kopplar ihop det som händer på det personliga planet med hur samhället ser ut. Det personliga är politiskt (de gamla slagorden är uppenbart fortfarande relevanta)! Jämställda hem kommer på sikt att ge ett jämställt samhälle. Man måste kunna ta ansvar för att de små handlingar man utför hemma reflekteras i samhället i stort.

Därför har jag faktiskt svårt att förstå att så många kvinnor håller fast vid att ta nästan hela föräldraledigheten själva fast det finns ett alternativ som på nästan alla sätt och vis har får bättre konsekvenser för barnet, familjen och samhället.

Jag tycker också att det är otroligt konstigt, precis som någon har påpekat, att många inte verkar ha fattat att tanken är att man ska dela hälften var och att man sedan kan överlåta dagar på varandra. Jag tror att bara en sådan formulering (att pappan i nästan alla fall i dag överlåter största delen av sin tid med barnet på mamman) skulle få folk att tänka om. Är därför helt emot uttrycket "pappamånader" - även om jag inser att det är vad det är i praktiken. Men jag tror att det leder till många missförstånd.

Jag tycker att en lag är att idiotförklara oss familjer.
Varje familj har väl rätt att bestämma hur de vill göra!!
Jag är glad att våra barn är gjorda redan!!!

Jag bara undrar, ni som stångas så hårt för 50-50 lagstiftningen (som är det vi diskuterar), har ni eller väntar ni barn?

Jag vill bara förklara varför jag undrar, jag väntar nämligen min andra bebis om mindre än två månader, och jag debatterar (tyvärr) på jobbet. Jag jobbar fortfarande heltid, framförallt eftersom jag tänker på min karriär. Jag är skittrött. Jag har jättebra argument för det här, men jag ORKAR inte försöka få ner dem på debattforumet längre, jag försökte två gånger igår och datorn hängde sig...

Det jag menar är att jag som blivande nybliven mamma vill SOVA. Jag vill VILA. Jag BEHÖVER vara hemma MINST ett halvår för att komma tillbaka till mig själv igen. Jag tycker att kvinnor som väntar och föder barn inte ska förfördelas på jobbet OAVSETT om de tar ut 85% eller 15% av föräldradagarna. Och jag tycker naturligtvis samma sak för män. Men jag tror att föräldradagarna är ett bekvämt sätt för arbetsgivare att bortförklara något som ligger djupare än så, dvs. en förlegad attityd att kvinnors jobb inte är lika mycket värt som mäns. Jag vill inte bara ha jämställdhet vad gäller mäns och kvinnors likheter, utan även olikheter. För i grund och botten är vi alla individer, inte bara "man" eller "kvinna".

Jag tycker inte att det nödvändigtvis ska vara 50-50, men jag skulle önska att det låg närmare detta än det nuvarande - var det 85-15?

emsipemsi,

kan du inte skriva dina inlägg i ett word-dokument och bara klippa och klistra sen så att du har dem kvar om det hänger sig?

Angående sakfrågan:
"Jag tycker att kvinnor som väntar och föder barn inte ska förfördelas på jobbet OAVSETT om de tar ut 85% eller 15% av föräldradagarna."
Det är vi nog helt överens om allihop. Men eftersom kvinnor idag BLIR förfördelade vill vi ändra på det och ett sätt är att se till att män och kvinnor tar ut lika lång föräldraledighet.

"Men jag tror att föräldradagarna är ett bekvämt sätt för arbetsgivare att bortförklara något som ligger djupare än så, dvs. en förlegad attityd att kvinnors jobb inte är lika mycket värt som mäns. Jag vill inte bara ha jämställdhet vad gäller mäns och kvinnors likheter, utan även olikheter."

Exakt! Men tror du inte att en föräldraledighet som är lika lång för män som för kvinnor skulle bidraga till att förringa kvinnors arbeten?

Sedan skriver du att man är trött när man har fött barn. Javisst, en del kvinnor har säkert medicinska skäl att behöva vara hemma extra länge. Men mammor i alla andra länder i världen utom Sverige (och kanske Norge?) klarar ju att gå tillbaka tidigare (generellt) än svenska kvinnor, så vi kan väl inte vara särskilt svaga här eller!?

Menar förstås "bidraga till att INTE förringa kvinnors arbeten..."

Ja, jag tycker också att individen är det viktiga. Det är därför jag tycker att det är så otroligt viktigt att uppnå jämställdhet. Inte förrän då kan man få utvecklas som individ, och inte bara som man eller kvinna. Inte förrän då kommer det att anses helt normalt att jag som individ trivs med att jobba medan jag har småbarn medan min man är en individ som trivs med att ta hand om barnen. Statistiken talar sitt tydliga språk - idag tvingas vi fördela föräldraledigheten som män och kvinnor inte som två individer.

Jag förstår mycket väl att man är trött. Men jag kan inte låta bli att undra hur trötta mammor i andra länder måste vara? De måste ju tillbaka till jobbet efter bara några veckor.

Nej, vi har inga barn än. Och ja, det får man alltid höra i sådana här diskussioner. Så mycket som vi har diskuterat det här hemma är jag dock övertygad om att vi kommer att dela lika. Jag må vara trött och ha hormonsvängningar och gud vet vad, men jag får verkligen hoppas att moderskapet inte gör mig så personlighetsförändrad att jag ger upp allt vad jag tror på - dvs att det kommer att vara bäst för vårt barn att tillbringa tid med både mig och pappan, att det kommer att vara bäst för mitt förhållande om vi fortsätter att leva jämställt, att jag inte vill ge upp min karriär och att jag vill unna mannen jag älskar tid tillsammans med vårt barn. Därtill ser jag det som en större samhällsfråga och det enda sättet att åstadkomma jämställda barn och ett jämställt samhälle. Jag försöker tänka efter vilket samhälle jag vill att mina barn ska växa upp i, vilka möjligheter de ska ha (oavsett kön) och hur jag och min man bäst kan bidra till det genom våra val.

Skulle alla de här argumenten bara försvinna så har min man dessutom svurit på att han kommer att sparka ut mig ur huset efter sex månader om jag inte ger upp frivilligt!

Med risk för att låta hård och okänslig:

om du är så trött efter graviditeten att du måste "vila dig" (i brist på bättre ord) i 6 månader så är det nog en sjukskrivning du bör tänka på... Föräldraledigheten är väl tänkt som tid att ta hand om barnet, att uppfostra det, att se till så att han/hon får en bra start i livet - inte en tid så en sliten mamma ska komma tillbaka till sig själv.

I många länder är ju mammaledigheten ("mamma-" för att det i allmänhet handlar om just det i dessa länder, USA tex) betydligt kortare och jag antar att graviditeterna och förlossningarna är ungefär lika jobbiga där som här.

Jag vill inte på nåt vis förringa dina besvär nu, jag tror dig när du säger att du är sliten, men kanske borde det lösas på annat sätt? Dock håller jag med dig om att det är knäppt att de som är barnlediga förfördelas på jobbet, det är ju ändå nånstans meningen att en stor del av befolkningen SKA få barn, annars kommer ju mänskligheten till slut försvinna. Idag betraktas barnafödande som nån slags störande fritidaaktivitet som en del ägnar sig åt, nåt som mest irriterar och ska "klaras av" så fort som möjligt.

Jag vill också ha en jämlikhet som accepterar olikheter - individers olikheter, inte i första hand olikheter mellan män och kvinnor.

Ja, vi håller på att försöka bli med barn. Och det här talade vi om så snart vi förstod att vi ville leva resten av livet tillsammans.

Vi har bestämt att så långt det är möjligt dela lika på barnledigheten. Det kanske inte är möjligt att dela 50/50, men det ska åtminstone vara vår målsättning! Ekonomiskt sett kommer det att bli rätt dåligt under den period då han är hemma, eftersom jag är egen företagare i uppbyggnadsskedet, med små och oregelbundna inkomster, och han preciiis tjänar över taket.

Men vi har bestämt att det får gå! Nu inför barnaalstrandet har vi börjat föra kassabok för att se vart pengarna tar vägen, och vad det är för utgifter som vi kan skära i. Kanske är det inte nödvändigt att spara till pensionsförsäkringen just de månaderna, t.ex. Under den tid han jobbar får han snällt äta på den subventionerade personalrestaurangen i stället för på restauranger på stan. Vi köper inte dvd:n nu, som vi är sugna på. Med mera, med mera -- många bäckar små! Det kommer inte bli fett (vi har inte stora inkomster i vanliga fall heller), men vi värderar hans rätt att vara hemma med barnet så högt att det är värt det.

"Ha rätt till"?!

Kan man verkligen säga att varje förälder inte bara har "rätt till" si och så många månader statsfinansierad ledighet per barn, utan att vi dessutom "har rätt till" att skänka den tiden till varann?!

Jag tycker denna möjlighet att skänka varann tid är en finess som vi ska vara tacksamma för.

Som redan skrivits så är det ovanligt i jämförelse med andra länder att få så lång föräldraledighet.

För barnens skull så är det rimligt att anta att det är önskvärt att man delar lika. De är ju en mix av bägge två.