Fast det är ju lagstadgat i båda fallen. Staten har redan lagt sig i hur man än gör.
Antingen sägen den läskiga LAGEN att mamman får ta ut X månader och pappan får ta ut X månader. Oberoende av varandra.
Ledigheten är i likhet med övriga socialförsäkringar individuell.
Eller så säger den den läskiga LAGEN att även om föräldrarna är berättigade till X månader var, så kan man skänka dessa månader till varann. Vilket i praktiken gör att den som tjänar minst stannar hemma.
Kanske X borde vara mycket mer än det är idag, kanske varje förälder borde ha motsvarande två X var.
Just nu är det lätt att veta ur ett personligt perspektiv. Friheten att välja. Individualism och flexibilitet. Men tänk er att alternativen var 12 månader tillsammans eller 9 månader var istället?
Vad väljer man då?
Jag antar att det inte är realistiskt av samhällsekonomiska skäl.
Men sen är också frågan om det stimulerar en gynnsam samhällsutveckling, ekonomiskt, socialt och politiskt. (Jämställdhet är ett uttalat politiskt mål i lagstiftning, nästan alla partier och institutioner).
Vad gynnar samhället.
Jag vet själv inte vilket som är bäst, men just nu lutar jag åt första alternativet, eftersom jag tycker om den synen på föräldrar. Att det är kontakten med båda som är viktig, det är inte som att en är familjeförsörjare och en "passar barn".
Sen tror jag att ger rättvisare bedömning i arbetslivet av yrkeskvinnor som inte har barn, vid anställning och vid lönesättning.
(Om vi inte vill att staten ska lägga sig i får vi nöja oss med 0 månader var).