Barnledighet för män?

Jag skulle inte vilja att jag och min sambo delade exakt 50/50 och inte han heller. Jag vill vara hemma mer. Därmed inte sagt att han inte skulle vara hemma alls.

Tycker absolut inte att man ska lagstifta om hur tiden ska fördelas.

Vill att det ska ses som något positit att ta hand om barn hemma och jag vill inte bli missgynnad på arbetsmarknaden för att jag varit hemma med barn.

Förmodligen, om vi får välja själva och om vi skaffar barn, så kommer jag att vara hemma mer under första året men han mer vid sjukt barn e.t.c eftersom jag kommer att ha ett "viktigare" arbete.

En intressant aspekt i sammanhanget är att i relationer där KVINNAN tjänar mer än mannen är det ändå hon som är mest föräldraledig... så det där med pengar och oumbärlighet är väl inte riktigt hela sanningen...

Ejnie har rätt - så var det för min syrra t ex...

Jag tycker att vinlingen "kvinnorna låter inte männen vara hemma" var lite överdriven. Det var ju väldigt få män som ville vara hemma mer också. Inte så stor skillnad.

Jag tycker att det är helt sjukt. Varför sätta barn till världen om man inte vill vara med dem? Hur känns de för de pappor vars barn bara vill vara med mamma hela tiden?

För oss finns inte ens alternativet att någon skulle vara hemma mer än den andra.

Det var ju en intervju i DN också, med ett par nyblivna föräldrar som inte verkade vara riktigt rätt...

Killen var ute på krogen, tjejen gjorde allt i hemmet och han skulle bara ta ut pappadagarna... Jag blev chockad!

Maica,

om det nu är något positivt att ta hand om barnen - varför VILL INTE män göra det?

Tycker föräldrapengen är till för BARNEN och inte för mamma och pappa. Är det inte intressant att antalet pappadagar ökar dramatiskt när det är OS elle älgjakt eller liknande? Tror NÅN att pappan faktiskt tar han om sitt barn då, snarare är väl farmor eller mormor som tar ett pass... *suck*

Antar att enda sättet är att vara rätt petig även i den här frågan när man startar en relation. Acceptera inte något annat än halva ansvaret var för hem och familj!

"I mina ögon är de dåliga föräldrar eftersom de hellre lämnar bort sina barn till någon annan än att vara med dem själv." skriver Sibella

HERRE GUD säger jag!
Jag skulle aldrig ens våga yppa för NÅGON att de skulle vara en sämre förälder för att de inte gör si eller så... Alla har ju olika sätt att uppfostra sina barn, utifrån sina egna åsikter och förutsättningar.
Och jag tror inte att det finns några studier på om barn som varit hemma mest med mamma skulle må sämre än de som varit hemma lika mycket eller mer med pappan... Eller att de skulle bli annorlunda på något sätt... Stackars de barn som bor med en ensamstående mamma då... Visst kanske det finns endel som saknar en fadersfigur och påverkas av det, men det är ju bara ett fåtal, och personligen tror jag att det bara är en av många ursäkter...

Den här diskussionen är egentligen ganska löjlig eftersom det kommer att dröja länge innan det EVENTUELLT kan komma att lagstadgas om delad föräldraledighet. Vi har alla olika åsikter om vad VI tycker är bäst för OSS! Och då gör vi så oavsett vad andra tycker... Och det ska vi fortsätta med. Och våra barn kommer säkert att må jättebra och växa upp till fantastiska individer. :)

Jag tror då att det är möjligt att vara en bättre förälder GENOM att lämna bort barnet, under vissa omständigheter.
En bra förälder gör ju det som är bäst för barnet.

Jag är helt klart för en lagstiftning. Tycker däremot det är tråkigt att det ska behövas...

Charlize,

jag tycker inte alls frågan är meningslös att diskutera. Som så många andra saker kommer ev lagstiftning förhoppningsvis drivas av en folkvilja - om många tycker det är en bra sak att andra nuvarande lagstiftning så kommer politiker lyssna på opinionen.

Dessutom, en del av diskussionen tycker iallafall jag är intressant ur perspektivet att diskutera VARFÖR man gör olika val snarare än vilka valen är. Vad jag menar är att det är intressant att fundera över vilka mekanismer som ligger bakom ett val:
- Är ekonomin en stark faktor eller är det en "undanflykt"? Hur kommer det sig då att kvinnor med högre inkomst iallafall tar ut mer föräldraledighet?
- Är det bättre för barnet att tillbringa mest tid med mamman eller är det bättre för henne/honom att tillbringa lika mycket tid med båda föräldrarna (oavsett kön)? Enföräldersfamlijer faller liksom utanför diskussionen medan det är synnerligen tillämpbart på homopar. Är det då bättre för barnet att tillbringa mer tid med den ene av två föräldrar med samma kön?
- Hur väsentlig är underliggande motstånd hos arbetsgivare att ge män längre pappaledigheter? Hur motverkar man i så fall det? [För det är väl ändå rimligt att valet är upp till paret och inte arbetgivaren?]
- Hur mycket av detta handlar om kvinnors ovilja att släppa taget om familjen och barnledigheten och hur mycket handlar om mäns ovilja att ta ansvar för detta (i det här perspektivet - givetvis innebär det inte en man som inte tar ut någon pappaledighet är en oansvarig pappa generellt)

Min uppfattning är att våra val inte är något vi gör oberoende av vår omgivning utan de är produkter av hur vi själva och omgivningen ser på frågorna ovan.

Ejnie- Jag menar inte att det ÄR något positivt, jag menar att jag VILL att det ska vara det- i samhällets ögon.

Sen så tror jag att många pappor känner sig ganska utanför när barnet är riktigt litet, då barnet fortfarande är helt beroende av mamman (amning) och mamman fortfarande måste hämta sig från förlossningen, vilket har en tendens att fortsätta, eftersom de redan är lite utanför och att mamman redan vet hur barnet funkar. Sen så har många kvinnor svårt att släppa taget om sånt som de kan "bäst"- och där har vi ( jag själv absolut inräknad) väl alla ett ansvar att släppa efter och göra männen delaktiga.

Tycker iallafall att det är vansinne att lagstifta. Man har ju inte alltid en jämn ekonomi, ena föräldern kan vara arbetslös eller studerande, eller mitt uppe i något annat som gör att man vill dela föräldraledigheten på ett visst sätt.

Barn är ju ofta inte planerade och jag tycker inte att det ska vara så att man ska måsta, i värsta fall, göra abort p.g.a ekonomiska faktorer i större utsträckning än vad som redan görs.

Vill tillägga att jag faktiskt tycker att papporna bör vara hemma mer, men att det är något som måste beslutas från fall till fall.

men om papporna känner sig utanför är det väl ett UTMÄRKT sätt att få papporna att känna sig mer delaktiga. Det är väl väldigt många skilsmässor som inträffar just före barnet är arton månader gammalt, och JAG tycker det känns som att de borde kunna bli färre (genom att pappan känner sig mer delaktig, får större förståelse för ansvaret och hur trött mamman kan vara, etc etc)

Och om du vill att det ska vara något positivt i samhällets ögon är det väl lite själviskt att förvägra din man det privilegiet?