När märker man av att man är...GRAVID???

Hej alla,

Jag är även en av dessa som följt denna tråd i det tysta och blivit både ledsen och glad för er skull. Ni verkar stödja varandra så mycket, så jag kände att nu var jag tvungen att gå in och söka tröst.
Jag plusade i lördags, och berättade det för mn blivande man, som visade sig inte alls vilja ha barn. Så nu står jag är, gravid, med en beräknad anskomst fyra dagar efter det tänkta bröllopet, med en blivande som absolut inte vill ha barn. Till saken hör att han är 10 år äldre än mig, och jag är gamal nog, 37 år. Han har två barn sedan tidigare förhållande, jag har inga. Det här var absolut inget planerat, jag har tidigare aldrig trott att jag skulle vilj ha barn, men nu när jag vet att jag plusat på testet, så känns det helt fel att göra en abort, jag vill ha det här barnet. Men det känns samtidigt enormt jobbigt, jag kommer att mista den man jag älskar, men samtidigt kommer jag att behålla en bit av honom, om allt går bra vill säga.
Jag har ju inte samma problem som er som har svårt att bli med barn, men jag kände att jag behövde gnälla av mig lite, och det känns lite som om jag lärt känna er när jag läst denna tråd. Jag önskar er alla lycka till i försöken att få barn, och vad ni än gör håll fast i de män som stöttar er och vill ha barn tillsammans med er.

Lessen - fy vad tungt! Vill skicka med dig några frågor/grubblerier som jag får när jag läser ditt inlägg!

Är du säker på att han inte kommer ändra sig? Är du säker på att ni verkligen pratat färdigt om den nu uppkomna situationen?
Kanske är hans reaktion en spontan chockreaktion som kan förändras med tiden?
Kanske behöver både han och du låta saken få landa i er och smälta de nya förutsättningar som uppstått.

Spontan tanke hos mig är - kanske lite hårt formulerat: "Undrar om jag skulle vilja gifta mig med en man som inte vill ha det barn han skapat tillsammans med mig"
Funderingar som den löser inte den sits du är i, men ärligt talat poppar den upp.

Mitt förslag är att ni låter den nya situationen smälta in ett tag. Kanske behöver ni familjeterapi för att riktigt landa i det som är på väg att hända och för att kunna ta ställning till hur ni vill ha framtiden.

Jag önskar dig all kraft i världen och både din m2b och dig all möjlig klokhet för att hantera alla känslor och tankar som uppstår och uppstått!

Sköt om dig!!!!!!!!!!!!!!

Yuiiiiiiiiiiiiiii!!! GRATTIS Cicci Vad roligt!!

Som vanligt tar det lååång tid att läsa ikapp, har så mycket på jobbet nu så jag hinner inte läsa på dagarna.

Moppy;
Ett tips. Ta med Cicci (med det där kastrullocket) och be henne svinga en rak höger på mupparna på Gyn. Så där kan de ju inte hålla på. Man vill ju veta.... Håller tummarna och hoppas det går vägen för dig!!!

Jag hade böj i fredags och lördags så nu är det bara en lååååång väntan till BIM. Fick jätteont i bröstvårtorna i går, fattar ingenting. Oh, är så trött på detta. Hittar hela tiden på en massa grav.symtom och ALLDELES för tidigt också!!!

Tack viktualia, samma tanke har poppat upp hos mig, vill jag verkligen fortsätta med honom om han inte vill ha det här barnet. Men jag älskar ju honom. Jag hoppas nog att detta är en spontan reaktion som du säger. Han är ju verkligen en underbara pappa åt sina barn, men säger att han känner sig för gammal. Jag kan till viss del förstå hans farhågor, men samtidigt var min pappa i samma ålder när han fick min yngsta bror, så det är ju egentligen inget konstigt med äldre fädrer. Jag håller tummarna för att vi kommer att lösa det här. Tack för din omtanke.

Lessen - försök ge honom tid att smälta tanken. Försök skapa tid för er två tillsammans där ni försöker landa i den nya sitsen. Visst är det så att han är 10 år äldre än dig så kommer han vara pensionär när barnet tar studenten - men det har ju, precis som du skriver, andra klarat före honom.

Och det är ju ganska missunsamt av honom att inte unna dig - som han förhoppningsvis älskar - att få föda det barn ni skapat tillsammans..... Lite egoistisk och mycket chockad skulle jag säga med den lilla info jag har...

Lessen:
Oj - vilken situation du är i. Jättejobbigt. Jag tror visserligen att din blivande (?) man kan komma att ändra sig, låt det sjunka in lite i honom också. Är han redo att gifta sig med dig borde han vara redo att ta emot ett barn, ert gemensamma barn.
Även om du inte trodde du ville ha barn förut så händer det mycket i kropp och hjärna när graviditetshormonerna sätter in ... Hoppas att det slutar med att ni båda vill! Kram och lycka till!

Lessen:
Såg just en tråd som kanske bättre ventilerar just ditt problem:
www.brollopstorget.se/Forum-1-13/m1947786.html

Som sagt: lycka till!

Lessen - hade ni pratat ut om detta innan det hände? Dvs var ni överens om att inte skaffa barn? Jag tycker inte att man ska gifta sig med någon utan att ha haft det snacket.
Och var ni överens om det förstår jag hans reaktion, nu vänder du allt upp och ner!

Samtidigt tror jag som viktualia att situationen kan ändra sig om han får smälta alltihop. Ge honom några dagar att fundera på det själv och ta upp det igen sen lugnt och sansat.
Jag hoppas att allt löser sig för er!

A.M. - tror du verkligen det blir nån bebis om du sitter framför datorn hela tiden??? Ut och promenera! :D ;) :D

_koko_:
Fast jag kan bara vanka som en anka.
Ingenting är riktigt bekvämt - inte ens sitta ner för länge. Eller ligga ner. Kanske kan krypa runt på knä vara något men det ser så konstigt ut.