Himmel, här kan man ju inte gå in och läsa utan att bara sitt aoch svar ai hivudet :"Jag KÄNNER IGEN MIG!!! och min sambo med för den delen" Ingenjöris, jag vet så vääääl hur du känner det!
I själva verket så VET jag att min sambo hela han som person är vad jag själv kallar en "joiner". Alltså, han hakar glatt på och är ett roligt sällskap i alla möjliga sammanhang, och har in sin ungdom varit MYCKET aktiv med allt möjligt ul. MEN när man gräver i det lite, så kanman konstarera att det oftast är andra som liksom drar igång, och han är en folk gärna ringer och vill ha med sig.
Så är han med sex också. Det ÄR nog jagsom varit mest "på" redan från början fast då tänkte jag aldrig på det.
När jag blev gravid kände jag precis som du, att han aldrig tog i mig osv hormoner och min depression gjorde allt till enenda röra och jag var skör som äggskal. Min sambo var både orolig för mig, för jag mådde så dåligt och rätt "rädd om " mig som gravid. Han kände lite som att inte skulle han vara där och rota, fast det var mest när jag verkligen fått mage och han kunde känna sparkarna...
Jag kan fortfarande bli vansinnig över att han är KASS på de små ömhetsbetygelserna på dagtid, sådant som skulle betyda mycket för mig inför sänkammartid och min egen lust.
Oc när jag skriker och gråter över det säger han alltid lika korkat förvånad: Men du VET ju att jag älskar dig och JAG vill ju alltid ha sex med dig (typ "det är ju bara att säga till...")
och jag har ju den snyggaste tjejen av all...
Jävla idiot! Han tror verkligen på den manliga klassikern: Men jag har ju sagt en gång att jag älskar dig, jag säger till om det blir någon skillnad"
Det blev nästan lättare sedan när bebben kom och jag verkligen inte ville ha sex...
..men sedan var det faktiskt ärligt talat flera ÅR som var riktigt riktigt USLA på den fronten, och det har varit svårt att ens leta rätt på viljan att ens vilja ha lust igen om ni hänger med... Vi, som hade sex flera ggr/dag första året, och skrttade och hade det hur bra som helst, tappade verkligen bort alltihop totalt. Vi har fått börja om helt.
Just DÄRFÖR har jag verkligen inte velat blanda in pressen runt ÄL och allt detta också i ett redan lite känsligt och sårbart samliv... Det här är verkligen inte lätta saker, och över livets gång förändras det och går i många faser och perioder.
Viktigast är ändå att man berättar hur man känner. Det är okej, även för en man att tappa lusten ibland och man får försöka ta vara på varandra där man är i sina olika faser....
Men lätt är det inte!
Ninnis: Jag vet så väl hur det är att stå med den dagen 41 alltså, och känna att men nu MÅSTE det ju vara något...
För mig kom dag 42 med fucking mens och då blev jag helt domnad inombords minns jag. Tror jag bestämde då att sluta gå och hoppas... man blir ju helt upphängd och nersläppt och så orkar man inte...så jag försöker verkligen skita i alla test och så fram till typ den dagn nu, men det är ju lättare sagt än gjort... HOPPAS du har ett streck till snart!
O ska DEF sättas på!! *hahahahahaha*
*skäms*