Vänta med sex

Jag har haft en del olika sexuella erfarenheter innan jag traffade min blivande bade bra o daliga o detsamma galler min blivande.
Skulle aldrig vilja ha det ogjort. Sex ar underbart o kul o man ska ej va radd for att ta for sig. Tycker det ar trakigt om man som tjej ska bli betraktad som slampa bara for att man har haft manga killar. Alla har ju dock olika asikter :) (obs inget pahopp mot nagon har )
Jag har en kompis som bara haft sex med sin make o hon sager ibland att hon angrar det o att hon undrar hur det skulle va att ha sex med nagon annan.
Sjalv behover jag ju aldrig tanka sa. Har lekt runder nar jag va yngre o kanner mej nu lycklig o trygg med min blivande.

Tycker det är synd att det anses vara kvnnligt/fegt att inte ha sex som kille. Har en vän som är man som väntar på den rätta, han bestämde sig redan som 18åring att han inte ville ha sex, bara för att ha sex.
När det kom fram på gymnasiet blev han rätt retad, men han var tack och lov stark och lät det inte komma åt honom.

Tycker alltid det är starkt att följa sina övertygelser, speciellt om man möter motstånd.

Jag hade aldrig kunnat tänka mig att vänta med sex, sex har varit en del av mitt liv i många år och jag är dessutom en av dessa (ovanliga?) personer som haft sex sen mitten av tonåren och fortfarande inte upplevt ett enda tillfälle som jag ångrat/inte uppskattat!

När jag var i övre tonåren hade jag mitt första längre förhållande, det varade i två år och efter ca 1 år började jag känna att jag bundit mig för snabbt. Jag var inte redo att leva i en parrelation med utsikten att den skulle vara för alltid. Varför? Jag tyckte att jag inte upplevt tillräckligt mycket som singel, bland annat sex i olika former. När vi gjorde slut var jag singel i två år och då fick jag många härliga erfarenheter som jag inte skulle vilja vara utan. Idag är jag gift och mycket lycklig och liknande tankar har inte kommit till mig och jag tror inte de kommer göra det.

Jag tror att vi är olika som individer, för mig är driften att ha sex väldigt stark. Det innebär att jag kan längta mycket efter sex utan att ha en speciell person att dela det med. För vissa personer är sex en romantisk grej som man bara delar med en person och då förstår jag att mitt sätt att se på det känns främmande.

Det viktigaste tror jag är att man inte förväntar sig att sex är något som kommer av sig självt om man älskar varandra, det kräver kommunikation, öppenhet och förståelse. Sen finns det ju den aspekten att även om man älskar en person så kan faktiskt attraktion saknas, detta är också en viktig del. Därför tror jag att OM man väljer att vänta så är det positivt om man tycker att det är svårt för det tyder på att man faktiskt åtrår den andra personen. Går det för lätt så kanske attraktionen saknas i den relationen.. Bara mina små funderingar så här på eftermiddagen!

Om man känner att man vill vänta så tycker jag man ska vänta och vill man köra så kör man. Men att tycka att någon är "ute och cyklar" för att den vill vänta så tycker jag att dom har för mycket fritid att tycka så mycket om saker.

Det är ju vad som är viktigt för individerna.

Oj vad jag höll med om det där!

Konstigt att sex ska vara så laddat fortfarande. De flesta andra naturliga kroppsliga behov anses det skadligt (eller, som med mat, sjukligt)att förneka sig men att avstå från sex anser nästan lite - heroiskt.

Det är helt ok för min del om folk trivs med det men jag tycker det vore synd om det blev till en norm. Mer sex till folket!!

Man provkör ju bilen innan man köper den? ;)

Sex - vänta eller?

Jag blir väldigt upprörd av den här frågan, just därför att i mitt liv höll det på att gå riktigt illa, på grund av outforskade, inlärda attityder hos mig.

Jag gifte mig med den som var min första sexuella partner. I efterhand (jag har skilt mig) ser jag hur mina egna undermedvetna attityder fanns med; både från kyrkligt håll och från media kommer budskapet att sex blir hur bra som helst, det är bara en fråga om teknik eller hänsyn. I en broschyr (?Värt att vänta på?) minns jag att jag läste att man behöver inte ?prova om man passar ihop sexuellt?, utan alla av motsatt kön passar ihop - frågan är om man älskar varandra tillräckligt för att anpassa sig till varandras behov. Och från tidningar, böcker, TV-program strömmar budskapet att ditt sexliv kan bli fantastiskt, om du bara jobbar lite mera på det.

Så i vårt äktenskap hade jag alltid dåligt samvete. För det där med sex var inte så fantastiskt, och jag trodde att det berodde på att jag var för stressad, att jag inte hade rätt teknik, att jag inte var tillräckligt utbildad, att jag helt enkelt inte var tillräckligt duktig på att vara duktig på sex - för enligt alla andra så borde det ju vara bra om man bara anstränger sig, ?jobbar på det?.

BAH!

Nu vet jag, att sex, liksom alla andra områden, kräver en viss personkemi, vissa förutsättningar. Finns inte förutsättningarna, blir det inte bra, hur du än anstränger dig (Inte ens om du är gift med personen...). Därför menar jag, att det faktiskt är att föredra att lära känna sig själv, och olika personer, sexuellt, före du slår dig ner med en livspartner. Inte så att jag förespråkar att gå in för att ha många partners, men tillåt dig själv att få lite erfarenhet.

Hur du än gör, så har du ett förflutet när du gifter dig. I ditt förflutna ingår olika möten med olika människor, varför inte också möten med människor som varit till hjälp för dig att lära känna din kropp och dina behov, så att det verkligen blir RÄTT när du nu träffat din livspartner?!

För er som gifter er med den som är/blir er första sexuella partner, önskar jag allt gott.