Förra veckan var jag på en begravning i kyrkan.. Det kändes helskumt. Jag kunde inte ta till mig det prästen sa om att "Gud nu tar emot vår käre vän och familjemedlem" osv. Och himmelriket hit och himmelriket dit. Och sen sjunga psalmer .. Det kändes ärligt jättehemskt inombords.. Men eftersom Gud inte finns i mitt liv, jag tror inte, så kändes det som att jag inte skulle vara där... Jag vet inte hur jag ska förklara,, det var ju en fin begravning med fina blommor, fina avsked och när det var instrumentala låtar kändes det som att, såhär ska det vara, det var fint. Men när prällen börjar prata om Gud osv,, det går bara inte. Samma som för några år sen då en kusin gifte sig i kyrkan, "inför gud" tjohotjoho... Det funkar inte för mig. Och eftersom jag känner såhär,, så känns det helt fel att gifta mig i kyrkan.. Inget jag har tagit upp med min karl dock eftersom begravningen var för hans släkting :/ Jag får låta det gå ett tag..
Jag har ingen press från min familj att enl tradition eller annat gifta mig i kyrkan, dom är alltid stöttande. Som vissa andra skrivit här att de vill gifta sig i kyrkan för kultur och tradition.. Mina föräldrar gifte sig borgerligt, min mormor med (iaf andra gången ;).. Min pappa har tom gått ur kyrkan för några år sen.. I mina tankar gifter vi oss utomhus vid ett vattenfall, eller uppe på ett berg på sommaren med fantastisk utsikt, vid en avlägsen sjö, i en skogsdunge
Jag tycker det känns fridfullt och tryggt och skönt att gå in i kyrkor och bara sitta där, tänka lite. Men så fort det börjar pratas om Gud känns det så avlägset för mig.. Jag har inga bevis på att han finns eller ej. Men jag sitter i bänkraden och tittar runt och pillar med annat för det intresserar mig inte, det bara rinner av mig :/ Änglar vill jag gärna tro på, att Morfar, Farmor & Farfar sitter där uppe och har det gott. Att jag kan prata med dom när jag är vid kyrkogården..
Döpt är jag, konfirmerad, gått på kyrkans barntimmar, juniorerna osv..
Nu kommer jag väl OT men det handlar iaf om Gud och kyrkan ;)
Tydligen när jag var liten och kom hem från kyrkans barntimmar sa jag till min äldre syster att "Jag tror på Gud nu". Hon sa då att han finns inte och det är ju bara löjligt.. Då ändrade jag mig och sa att han finns inte. När jag sen skulle konfirmera mig flera år senare, sa hon förlåt och att hon har haft ångest för att hon sa så och att hon trodde det berodde på henne att jag inte trodde på Gud och att jag kanske skulle trott på Gud om hon inte sagt så.. Jag kunde gott lugna henne då jag för det första inte ens kom ihåg detta, och för det andra att jag har nog fått mig flera tankeställare under åren. Velat både hit och dit och inte vetat vad man ska tro har ju hänt men i slutändan så funkar det inte för mig, vilket känns tråkigt faktiskt. Konfirmera mig gjorde jag för att ingen annan av mina systrar gjorde det, jag var den lilla duktiga lillasystern som inte drack, var med killar, eller var ute sent med vänner osv.. Det gjorde min mamma glad liksom. Prästen som hade vår grupp var nog inte lika glad för när han frågade konfirmationsgruppen varför vi ville konfirmera oss så gjorde alla det för "presenter, och mormor blir så glad".
Nu blev det långt änna, sorry ;)
