Valet att gifta sig i kyrkan, för oss, grundar sig på vår tro, vi är inte protestanter, katoliker eller tillhörande ngt annat samfund, frikyrklig eller dylikt.
Dock tror vi båda på en högre makt, ett högre väsen som vägleder oss och har den fulla kärleken för allt som existerar.
Man kan väl kalla oss andliga på ett icke kristet sätt, Kyrkan är för mig en andlig plats en plats för tro och vila, glädje och sorg. men skulle du fråga mig vad jag anser om ämbetet i tanke på kyrka skulle jag nog oftast svara hyckleri, för mycket elände har gjorts i "Guds" namn för att tilltala mig. Ja, jag sätter Guds inom " " just för att jag anser att det namnet/ordet används på fel sätt inte bara från det historiken förtäljer oss utan även idag.
Kanske fel att ta med det här men så här ser jag på det hela.
Ur Profeten av Khalil Gibran (den för mig bästa "präst" som skrivit ner sina tankar)
Almitra talade åter och sade:
"Vad säger du då om Äktenskapet, mästare?"
Han svarade och sade:
Ni föddes tillsammans och tillsammans skall ni alltid vara.
Ni skall vara tillsammans då dödens vita vingar skingrar era dagar.
Ja, även i det tysta minnet av Gud skall ni vara tillsammans.
Men låt det vara rymd i er samhörighet och låt himmelens vindar dansa mellan er.
Älska varandra, men gör icke kärleken till en boja.
Låt den hellre vara ett rörligt hav mellan era själars stränder.
Fyll varandras bägare, men drick inte ur samma bägare.
Giv varandra av ert bröd, men ät icke av samma stycke bröd.
Sjung och dansa tillsammans och var glada, men låt var och en av er vara ensam, liksom strängarna på en luta är ensamma fastän de vibrerar av samma musik.
Giv era hjärtan, men icke i varandras förvar,
ty endast Livets hand kan rymma era hjärtan.
Stå vid varandras sida, dock inte alltför nära,
ty templets pelare står åtskilda, och eken och cypressen
växer inte i varandras skugga.
