Maddisen:
Angående föräldrar som tjatar på sina vuxna barn. Det skulle jag bli ännu mer irriterad på.
Att kompisar frågar någon enstaka gång kan jag leva med, för det kanske helt enkelt är rent intresse, att de vill veta hur vi planerar vårt liv. Däremot har jag svårt att förstå hur man kan vara så "nyfiken" på när folk ska skaffa barn, men alla är vi ju olika.
Tjat däremot är aldrig okej för mig, inte heller från föräldrar. Visst förstår jag också om de längtar efter barnbarn, men personligen tycker jag det känns ännu mer pressande att höra det från föräldrar/svärföräldrar. Det är ju verkligen "nu vill vi ha barnbarn snart så nu får ni se till att snabba på". Som om vi skulle få barn för deras skull och inte för vår egen.
Föräldrar som vill sina barn väl lägger sig inte i deras liv på det viset. Visst, normalt intresse, men inte gå in och tjata om barn eller något annat heller för den delen. Vi är vuxna människor med ett eget liv.
Som tur är tjatar aldrig mina föräldrar, eftersom min mormor höll på att tjata ihjäl min mamma under fyra år, ända tills hon fick mig. Min pappa ville först inte ha barn, och min mamma hade svårt att förklara det för mormor. Kan ju inte ha varit så kul.
Däremot så har svärmor kommit med kommentarer och "hintar" om att hon snart vill ha barnbarn. För att inte tala om min blivandes mormor som säger att vi har fem år på oss, om vi ska hinna med det medans hon lever (hon har precis fyllt 60 och lider ej av någon livshotande sjukdom, är hur frisk och kry som helst).
Och vi som inte alls vill! Då känner man sig verkligen pressad.
