Som sagt, kul att du vill dela med dig av ditt privatliv och inte räds för att tala om för andra vilken fas ni befinner er i i ert förhållande.
Eftersom jag är rätt känslig vill jag inte berätta om vi håller på, eller haft missfall eller inte kan få barn alls, jag vill inte bli tyckt synd om av andra.
Det finns en orsak till varför många väntar med att berätta för omgivningen att de väntar bern, fram till efter vecka 12.
Det är något man själv vill bearbeta i förhållande och sörja innan man går ut med det till var och varannan.
Att jämföra sorgen av förlusten av en anhörig och ofrivillig barnslöshet tycker jag är fel.
I det första fallet kan man sörja i egen takt, och det ligger inga förväntningar i det och det finns ingen känsla av misslyckande i att förlora en nära anhörig.
Att lida av ofrivillig barnslöshet, pco, fått 6 missfal tex innebär att man aldrig kan infria förväntningar, man känner sig ofta misslyckad som människa/kvinna/man.
Kvinnor som får missfall efter missfall känner ofta skuld och förtvivlan över att deras kropp inte kan behålla ett barn, de känner sig onaturliga och okvinnliga.
Jag menar inte att man är okvinnlig om man inte kan få barn, men de förväntningar som finns från samhällets/omgivningens sida om kärnfamiljen bidrar till skuldkänslor och känsla av att man är onormal, inte som alla andra.
Man undrar ofta varför alla andra får barn efter barn så lätt förutom vi, osv. (gå in på fl så fattar du kanske vad jag menar).
Och visst jag håller med dig, jag kan vara ärlig och tala om för dem som frågar men jag är rätt trött på att få frågan om och om igen och jag är rädd för att när vi väl börjar med barnverkstan och det kanske visar sig att vi inte kan få barn kommer jag gråta varje gång någon frågar. Och det vill jag inte.
DÄRFÖR vill jag inte att folk ska tjata om såna här saker och förvänta sig att bara för att man är ett par så KAN man skaffa barn, bara man vill! 
Däremot diskuterar vi barn ofta och alla får välja precis så mycket/lite de vill berätta om privatlivet.