För några år sedan, i samband med att min farfar gick bort hände en sak som satt sig fast i mitt medvetande...
Dagen då han gick bort var en lördag och jag hade ett stråkläger (är fiollärare) just den dagen.
Redan på morgonen kände jag en (svårt att förklara) märklig, "gnagande" oroskänsla i mig.
Allteftersom dagen fortskredd blev denna känsla allt starkare och jag kände också att jag bara måste ringa hem! Detta "ring pappa", "ring pappa" malde på...
Eftersom jag ju höll på att undervisa och hålla i spellägret, så hade jag inte möjlighet att "komma ifrån" och ringa förrän på eftermiddagen, när lägret var över...
När jag väl ringde, så fort jag kunde efter lägret, så fick jag beskedet att farfar dött och att pappa och hans två systrar och min farmor var där.
Mamma hade stannat hemma och väntat ifall jag skulle ringa och hon och jag körde sedan direkt till vårdhemmet.
Min väninna (som är lite smått "synsk" av sig) hade en period då hon var jätteledsen efter att hennes kille gjort slut.
Hon och jag tycks på något sätt ha lite av "tankekontakt"...
Jag visste inte exakt vad som stod på, men jag kände att jag bara måste ringa upp henne och kolla läget!
När jag ringde var hon i "upplösningstillstånd". Bara grät och grät och babblade om att hon inte orkade leva längre osv... Hon mådde riktigt dåligt!
Hon hade velat ringa mig, men hade inte orkat ta sig fram till telefonen...
En del andra gånger har vi tänkt ringa till varandra samtidigt...
"Skulle just lyfta telefonluren..."
Vet ju inte vad (eller om ) detta kan tyda på, men det känns som om jag på något sätt fått "kontakt" med något som går utanför det vanliga, "förklarliga"...