Vilka korkade/dumma kommentarer har du fått när ni pratar om ert bröllop?

Jag kan tänka mig att folk jämför med hur de hade det själva när de var 23 år. Min sambos bror har förlovat sig med sin tjej som är 23 år (han är 26) och de har bara varit tillsammans i 7 månader och bor inte ihop. Min första tanke när jag hörde det var inte "åh vad roligt", utan "hjälp!". Jag har funderat på varför, och jag tror att det är så att jag tänker på det förhållande jag hade när jag var 23, och vilket fruktansvärt misstag det hade varit om vi hade beslutat oss att gifta oss efter 7 månader (då vi fortfarande var nykära). Nu när jag har träffat "den rätta" och jämfört med vad jag hade då så känns det som om jag vet bättre.

Nu har ju ni varit tillsammans i 6 år och vet nog om vad som är rätt och inte rätt. Men jag kan tänka mig att många inte "hittade rätt" i tidigare förhållanden och därför tror att ni inte heller har gjort det...

Nu sa jag ju givetvis inget annat än "gud vad roligt" till min sambos bror eftersom de givetvis känner att det är rätt, och bara för att jag har dåliga erfarenheter ifrån tidigare förhållanden behöver det ju inte gå ut över dem.... men jag kan tänka mig att det är så folk funderar.

Hej hej tjejer!
Saggezza: Jag funderar på om det inte kan vara så att en del av era "vänner" känner på nåt vis att ni blir så "vuxna" för att ni gifter er? Om dom själva känner sig "på efterkälken" eller kanske att dom på ett omedvetet plan associerar äktenskap med att vara "vuxen och tråkigt ordentlig"? Som att ni helt plötsligt skulle förvandlas till nån ur från deras föräldrars generation? Ofta tycker man ju att ens föräldrar är "mer vuxna" än man själv, helt naturligt eftersom man är barn till sina föräldrar men för vissa verkar det som om äktenskap är = lika "vuxen" som ens föräldrar och deras generation = lika "tråkig" och liksom "främmande" eller bara inte "ung" och flexibel som man själv ser sig i motsats till föräldragenerationen.... Nu blev det flummigt här
Men hoppas att du förstår? Jag menar liksom att för vissa är äktenskap en symbol för vuxenhet, nåt som ens föräldrar skulle göra.... Och för vissa är det ju bara ve och fasa att "vara som sina föräldrar".... Dom flesta går ju i tonåren eller som ung vuxen igenom en fas där man bara "avskyr" att höra att man är lik sin mamma tex, men det "växer bort" när man blir "vuxen"
När man är vuxen så ler man mest när nån säger att man är lik sina föräldrar till sättet eller utseende, detta trots att det kanske handlar om mindre roliga egenskaper som man kanske har gemensamt med sina föräldrar....
Idag blir jag bara glad när nån säger att jag är "så lik" min mamma till utseendet eller att jag är lika envis som pappa

Ja de tär klart det kan bero på vad det är för ålder på när de förlovar sig, hur gamla de är..

har man varit tillsammans i några år har man en bättre grund att stå på i och med att man varit med om olika situationer med varandra, man vet hur den andre fungerar, man känner varann på helt annat sätt. Man ser inte allt genom denna härliga nyförälskade bubblan osv.

Min m2b's mormor sa ju"men ha inte bråttom med att gifta er, ni känner inte varann så bra som ni tror än" när vi förlovade oss, efter 1½ år tillsammans.. då tyckte ja gdet var lite onödigt sagt, men nu inser jag ju att det finns en helt och hållet bra poäng i det. man ser saker annorlunda efter några år (4 nu).

Och vill man vara tillsammans och är säker på det så kör bara.. men å andra sidan, vet man att man vill de t"kan man lika gärna vänta några år.." skittråkigt, kan tyckas. men för min del spelar det ingen roll om det blir nu eller 2008 som vi tänkt vilket inte blev av olika anledningen, främst pengar, eller om det sker nästa år eller året därfpå: vi kommer helt enkelt vara tillsammans i vilket fall!

jag ser så otroligt mkt fram emot festen, fira kärleken med alla nräa å kära osv, men den kommer!

Jag håller med om mycket som sagts här inne om hur andra reagerar på beskedet om stundande giftemål.

Jag kan också få berätta att när jag började "tjata" om att jag och min blivnade skulle gifta oss (många år sen nu) hade jag fortfarande den där flickiga romantiska bilden av hur äktenskapet och bröllopet (framför allt) skule vara. Idag är jag mer balanserad i livet, i min åsikter och i mitt jag. Nu är rätt tid och hade vi bestämt oss för några år sedan så hade vi nog jag reagerat med ett "hjälp" eller möjligen "ojdå".

Hoppas att Saggezza och ni andra fattar vad jag menar i mitt flumflum-resonemang? Jag tror att många associerar äktenskap med "vuxenhet" och "vuxenhet" med sina föräldrar. Ens föräldrar är ju förebilderna för "vuxna i allmänhet" , iaf när man är riktigt liten. Många verkar tänka att äktenskap=vuxen och att vara vuxen skulle vara att vara som sina föräldrar och för dom som inte kommit igenom den där fasen där man inte vill vara som sina föräldrar så kanske det blir som en "felkoppling" i hjärnan? Som att dom omedvetet resonerar:
"Oh nej! Ve och fasa! Nu ska min kompis GIFTA sig! Fy tusan, nu 'sviker'han/hon mig och 'går över' till föräldragenerationens 'sida'. Nu är det slut på allt skoj! Han/hon kommer aldrig vilja göra nåt roligt! Nu kommer han/hon bli som våra föräldrar dvs tråkig! O hjälp- nu kanske det även FÖRVÄNTAS att JAG ska bli vuxen och ta ansvar! Om min kompis är tillräckligt 'vuxen' för att gifta sig så kanske även JAG förväntas kunna ta ansvar. Shit vad jobbigt!..."

Hoppas ni hänger med i flummet

Oavsett om ens vänenr är "rädda för att växa upp" så kan man ju tycka att dom borde ha fått tillräckligt med uppfostran för att gratulera och hålla inne med egna negativa åsikter eller erfarenheter av äktenskap!

LB5: Våra vänner är jämngamla med oss så det är inte så att de är äldre eller yngre.

yessa76: Förstår precis vad du menar. Alltså jag lägger inte ner så mycket tid på att älta det här. Jag vet ju att jag och min sambo hör ihop och att det här är rätt för oss. De vänner som lämnat dessa kommentarer efter sig har nog mer problem med att deras ålder höjs för varje år än att vi ska gifta oss. Jag reflekterade bara över det eftersom fick senast hör det i lördags. Ska påminna dem bara då det är deras tur

Så här kan det mycket väl vara, smart!

Det är ändå väldigt olika för alla när man går från "jag tänker INTE vara som mina föräldrar" till att de vilka förebilder ens föräldrar verkligen är (det kan ju iofs vara olika för olika också, men förebilder av andra vuxna, gifta, stadgade osv)

Jag hörde en lite rolig sak från "morfar" förra helgen. (Sambons morfar):
Nå! Får jag se på den beryktade ringen nu då! *Jag håller upp min hand och han tittar ner* Ja, inte för att jag ser så bra, men det måste vara en fin men väldigt liten ring! Hade han inte råd med en större? *Min sambo kommer in och han vill se hans också* Den ser bättre ut! Den är iallafall i tillräckligt stor storlek.

Ska jag tolka det som att min sambo skulle ha köpt en större ring för att den adr var inte tillräckligt stor... lol.