Norrskensflamman skrev 2010-10-04 19:12:16 följande:
Tack snälla Anbeyond för att du delar med dig av dina erfarenheter Betyder mycket för mig. Jag försöker lyssna, stötta och krama. Men när hon får sina raseriutbrott så har jag svårt att hålla mig lugn och sansad. Då "flammar" jag upp liksom. Och så är bråket igång. Hon har en tendens att försöka få sin vilja igenom konstant med sura miner, gråt och skrik, smälla i dörrar osv. Pappa ger vika. Inte jag. Sedan när hon (och jag) lugnat ner sig så kommer dessa tankar, när jag frågar varför det blev så fel och bråkigt. Det är då hon säger att hon vet inte, att hon är dum, dum, dum att hon hatar sig själv och att hon vill dö.
Lite efter är jag minst sagt...
Men, det låter EXAKT som stora I i den åldern!
Det var skitjobbigt och ett jävla liv rent ut sagt...
Kramar om dig Flamman, förstår verkligen hur du känner det!
Har själv suttit i samtal på dagis med föreståndaren som berättar att stora I bara sitter i ett hörn och säger att hon ska ta livet av sig och bara vill dö...
Detta i samband med skilsmäsan från ärkeaset...och i samma veva så tog en tjej i byn livet av sig så stora I hörde mycket om just det.
Gissa om man känner sig som världens sämsta mamma...
Jag lyckades få stora I att gå och prata med vår skolsköterska och det hjälpte litegrann och sen har jag pratat och pratat med henne...och nu är det underbart med lagoma vidriga tonårsgräl
Du är världens bästa mamma till dina barn och jag kommer alltid att tycka att barn behöver krav på sig hemma för att de ska känna att de är en del i familjen och att de BEHÖVS för att familjen ska funka och vara komplett!
KRAM