Byter ni efternamn?

Ja, jag byter till min älsklings! Vi kommer att ha ett amerikanskt efternamn som är väldigt ovanligt i USA. Jag heter annars -sson, så det känns kul att få lite av den amerikanska prägeln på mitt namn, eftersom mitt förnamn är "göör svenskt"

*längtar*

Mitt namn är det bara min släkt (24 st) som heter. Sambons namn (-sson)finns det ca 20 000 som heter. För mig är det självklart att vi ska ta mitt namn, men sambon har lite separationsångest. Han vill "föra sitt namn vidare" men han tänker då inte på att hans lillebror kan göra det och att våra barn heter som jag...
Så, får väl se hur det blir, men troligtvis blir det mitt till slut, bara han fått smälta tanken

Jag kommer att byta mina till hans efternamn.
Har varit gift förut, två ggr, och först tog jag mannens. När jag sen gifte om mig hade jag en tonårsdotter som hade det första namnet. Ville att jag skulle ha förankring till både henne (förstås) och till min nya man så jag valde att behålla det gamla som mellannamn och ta min nya makes efternamn.

Viktigt är att mellannamn inte är ett efternamn. Räknas mer som ett förnamn isf. De flesta myndigheter o institutioner säger iaf mellannamnet bara... som mitt efternamn. Trist!

Nu är min dotter vuxen o ska själv gifta sig.
Väljer då att ta Patrics som är mer ovanligt än mitt "Olsson".
Kommer att kännas underbart att få heta lika o något som endast 7 har i landet.

Vi har behållit varsitt.

För mig sitter inte heller äktenskapet eller familjen i namnet, då är min identifikation som mig själv viktigare.

Vi har galet ovanliga namn våda två, dessutom. Får vi barn kan vi ju ge dem mellannamn + efternamn så de får båda.

Vi behåller våra egna, jag för att vi är 4 i hela Sverige med mitt efternamn och min m2b för att han trivs med sitt eget.

Jag byter till hans efternamn. Mest för att jag inte vill förknippas med mitt eget efternamn men hans namn är väl inte perfekt heller. SKulle helst ta ett nytt namn men gubben har för mycket värde i sitt namn för att göra det.
Och sen är jag väl lite gammalmodig men jag tycker att det hör till att man tar makens efternamn....men det är jag det. Förstår andra som vill behålla sina namn.

Han tar mitt efternamn. Jag bytte efternamn för 7 år sedan när vi skulle få vårt första barn, jag ville inte att barnet skulle ha hans efternamn (Nilsson) och han ville inte att det skulle ha mitt (Gjerswold) så då bytte jag till min mors flicknamn, ett kort tyskt namn. Sa redan då att när vi gifter oss får du ta mitt, jag tänker inte byta igen plus att barnen inte ska behöva byta.

Nej, jag har två ovanliga efternamn som jag absolut inte vill byta ut till Johansson. Så det lutar väl mer åt att han tar mitt ena iaf, Bengtsdotter passar honom inte riktigt... =)

jag byter till min makes namn. jag alskar hans efternamn (klingar sa fint med mitt namn! :)och jag tycker det ar viktigare att heta samma som sin make an samma som mor och far. Vi ar ju en ny familj nu!
(och om vi skulle ha badas namn sa skulle det bli ett evigt bokstaverande da bada efternamnen ar annorlunda och svarstavade speciellt pa engelska)
Jag har sjalv redan bytt namn 1 gang i livet sa att byta "bort" mitt flicknamn tar jag inte sa hart pa som manga andra som kanner att de har sin identitet i sitt efternamn.

Jag har ingen aning om hur vi kommer göra när den dagen kommer (den ligger någonstans i den obestämda framtiden, om vi säger så), men vi har pratat lite om det. För honom är det självklart att inte byta bort sitt efternamn eftersom det är ett släktnamn och det förstår jag! Mitt efternamn är inget släktnamn, men jag har ändå lite ångest när jag överväger att ta sambons namn när vi väl gifter oss någon gång i framtiden. Det känns som om jag då klipper det enda bandet jag har kvar till mina föräldrar (förutom blodsbanden och den oklanderliga kontakten och supporten förstås!) och jag tycker väldigt bra om mitt efternamn. Det är varken jättevanligt eller ovanligt. Jag vet inte, jag kanske har svårt att klippa sista fliken på navelsträngen? ;)