Om barn på bröllop

Jag vill mena att det är en fråga som bäst bedöms av föräldrarna. De känner antagligen till hur deras barn reagerar och hur det mår av att vara hos barnvakt. Självklart kan det finnas barn som inte mår bra hos barnvakt, barn kan ju fungera på väldigt många olika sätt.

Alla barn är ju inte heller så stora att de kan kommunicera.

Klart att föräldrarna gör bedömningen. Man kan ju knappast tvinga någon att lämna ifrån sig sina barn och komma på bröllop, men jag vill mena på att tänka lite åt det hållet - har man varit vänner länge, är nära och paret som är bjudna vet att även bröllopsparet ÄLSKAR deras barn, men önskar sig barnfritt bröllop- vad "kostar" det då att tänka lite mer så?

"lite skit rensar magen" - är så lätt att ta till i andra sammanhang där man rycker på axlarna om saker inte är helt hundra. Jag menar såhär: har man nära vänner som barnen kan vara hos som man litar på är bra barnvakter - är det då så mycket mer att tänka på? So be it om barnen inte har världens roligaste eller mest underbara dygn frånskilda från mamma och pappa - men paret kan fira sina vänner som gifter sig. barn kommer förmodligen sakna föräldrarna och skrika efter dem. Kan de inte få göra det? man kan också se det som ett steg i en utveckling!!!

phu.

Jag tror att de allra flesta är beredda att göra väldigt mycket för att delta i ett bröllop. Det är därför jag tycker det låter så illa när brudpar ser de som inte kunnat lösa situationen som personer som på något vis markerar mot dem.

Jag hade inte lämnat min dotter hos någon där hon skrikit sig genom dygnet. Aldrig. Att hon gråter när vi lämnar däremot det är sånt man nästan kan få räkna med. Att kvällen inte blir som med mamma och pappa, det är ju självklart och inget att orda om. Men det finns definitivt gränser för hur olycklig och otrygg jag skulle kunna se min dotter för att jag ska få delta i en fest.

Hade jag känt att hon for illa av situationen så hade jag inte åkt på min närmaste väns bröllop, jag hade inte gått på mitt eget bröllop om det skulle innebära att dottern for illa. Men, så illa är det ju sällan ställt med barnvakter. Och vi har ju trots allt en som dottern avgudar.

Jag tror att det helt enkelt handlar om att man får försöka förstå varför andra gör som de gör och acceptera att alla inte resonerar lika. Jag kan absolut förstå att det finns de som har problem att finna barnvakt, inte vill lämna sina barn just då. Samtidigt kommer jag själv att ha barnfritt bröllop, något som de med barn får förstå och acceptera. Hur man kan bli sur på vare sig det ena eller andra förstår jag inte?

Precis. Ömsesidig respekt kan vi kalla det tror jag bestämt.

Håller inte med att man sätter sig över familjers situationer. Som gäst kan man väl då säga att båda måste vara hemma för det funkar inte annars (något jag ändå är vääääldigt tveksam till, man måste ju för sjutton klara att vara ensam hemma med sina barn ett par timmar En sak om något barn har funktionshinder eller är sjuk eller eventuellt om bröllopet innebär några nätter på annan ort). En förklaring/motivering tillvarför man inte kan komma tror jag faktiskt de flesta brudpar accepterar utan att ifrågasätta, men jag avsåg de fall där båda vuxna inte kommer enbart pga av att barnen inte är bjudna när det inte finns klara skäl till att båda måste vara hemma.
Sen förstår jag att en del tycker det är jobbigt att vara själva med sin egna barn... Men jag tror absolut inte att båda föräldrarna alltid är tillsammans med sina barn, skulle vara kul att se en sådan familj där båda hämtar och lämnar på dagis tillsammans och sedan gör ALLT ihop

Jo, det har vi varit Ena gången var vår dotter 6 månader och då följde mormor med och var barnvakt medans vi var på bröllopet, gick utmärkt eftersom barnen har väldigt fin kontakt med sina morföräldrar.
Andra gången var de hemma hos mormor o morfar medan vi var bort över natten och nu när vi gifte oss var de hemma med barnvakt tills farmor o farfar kom och "löste" av på natten. Vi kom hem efter lunch dagen därpå. Har aldrig varit några problem, eller ska vi bara känna oss lyckligt lottade som har "lätta" barn? Bör vi har dåligt samvete för att vi kan bara vara vuxna ibland? Det är ju inte så att man älskar sina barn mindre för att man kan lämna dem till barnvakt ibland.
(Och btw jag är ensam med mina barn söndag - torsdag pga att min man jobbar på annan ort så jag skulle lätt kunna vara hemma med dem ensam om vi skulle vara tvugna att dela på oss vid något tillfälle. Min man skulle också klara det. Inte kul att missa en tillställning men ibland måste man acceptera att våra änglar inte blir bjudna på tex bröllop, disputationer eller baler och att vi inte alltid kan få barnvakt).

Jag både håller med och inte.

Självklart är det fånigt att stanna hemma som markering. Det har jag aldrig sagt emot. Men, då är det ju de som stannar hemma som blir lidande tänker jag.

Å självklart sätter sig inte alla brudpar till doms över andras situation. De aldra flesta brudpar kan ju, som alla andra, se att det kan finnas andra faktorer bakom ett sådant beslut än ren illvilja.

Men, på många ställen läser jag dessa misstänkliggöranden och ifrågasättanden om varför folk stannar hemma med sina barn. Och då vill jag påstå att man som brudpar helt sonika får tro sina vänner om de säger att vi kan inte (av vilken anledning det nu må vara) lämna vårat barn med barnvakt nu, eller för den delen dela på oss i nuläget.

Vi har en dotter som är otroligt trygg med sin mormor. Hon är otroligt trygg på sin förskola. De aldra flesta av våra vänner vet att så länge barnvakten kan, så är det inga problem för oss att delta. Men, under en lång period var hon väldigt otrygg i alla andra situationer än när vi BÅDA var med (då var hon å andra sidan väldigt glad och pigg). Hon kunde inte gå på förskola för personalen kunde inte hantera den situationen eftersom hon blev så otrygg. Det tog lång tid och ganska jobbiga provtagningar innan vi kunde hinna en infektion som lätt behandlades med antibiotika.

Hade vi varit bjudna på bröllop under den perioden så är jag tveksam på att vi hade kunnat delta, någon av oss. Hade någon av våra vänner då börjar misstänkliggöra och hävdat att vi inte kommit för att markera emot deras bröllop så hade jag blivit mycket ledsen och besviken på den reaktionen. Jag hade nog hoppast att de skulle förstå att vi självklart glädjs med dem trots att vi inte kan fysiskt närvara och att förlusten, när vi inte kommer på bröllopet, till stor del är vår.

Nu har jag inte läst igenom hela tråden...

Men vi har valt att ha ett barnfritt bröllop. Inte för barnens skull, utan helt och hållet av egoistiska skäl. Vi vill helt enkelt inte bli störda av livfulla och busiga barn under varken ceremonin eller middagen.

Om någon av våra gäster skulle tacka nej till bröllopet pga barnen, skulle jag definitivt inte ifrågasätta detta - deras beslut helt och hållet. För min del får dom tacka nej pga sina husdjur om dom känner så, det lägger jag mig inte i då jag förutsätter att det finns skäl till det. Kanske känslomässiga eller kanske praktiska, hur som helst är det deras rättighet att tacka nej och min skyldighet att respektera. På samma sätt som jag väntar mig respekt för vårt barnfria bröllop.

Men om man tycker att det är så jobbigt att ta hand om sitt eget barn att man inte vill vara hemma med det själv några timmar eller ett dygn tycker man nog att det är jobbigt att gå på bröllop med det också... eller?